Över ett år har gått sedan Mathias lämnade oss. Så svårt att förstå, overkligt. Men ändå så verkligt, han är inte här. Han lämnade ett så stort tomrum,  han fattas mig. Nu har jag tid att tänka, tid att försjunka i tankar och funderingar.
Alla nya vårar som ska komma, även de utan Mathias.
Det är en tanke som är för svår att tänka.

Befinner mig i en vardag som aldrig blir vardag.
Aldrigheten är istället någonting som blir vardag.
Aldrig få vara med Mathias, aldrig få hamna i de livliga diskussionerna, aldrig få höra ” Men morsan…… så kan du väl inte tänka….”

Aldrig få se Mathias bli äldre. Aldrig få se det glada leendet som värmde mitt hjärta så.

Mathias som var kompetent, begåvad och entusiastisk. Jobbade så passionerat med saker han trodde på, det var mycket han trodde på.
Allt detta och så mycket mycket mer, hans liv innehöll så mycket som var bra, ändå räckte det inte för att orka leva.

Sitter i solen och lyssnar på Laleh, En stund på jorden, musiken som spelades på begravningen. Låter tårarna rinna
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
Ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
Taltrasten sjunger i skogsdungen, sädesärlan skyndar fram på ängen ivrigt letande efter insekter, gräset börjar bli grönt. Jag vet att Mathias hade sina sinnen öppna för att ta in våren och känna allt det underbara.
Inte heller det räckte för att orka leva.