I livet finns ingen rättvisa, det vet jag nu. Mathias var så levande, hur kunde sjukdomen bli så svår? Mathias hade många skyddsnät, vänner, familj. Så många som gjorde allt och skulle gjort så mycket mer  för att hjälpa. Inget räckte till. Men sjukdomen kan drabba vem som helst. Utåt sett kan livet se väldigt bra ut. Den drabbar fattig som rik, där gör den ingen skillnad. Den kan ofta drabba  omtänksamma, omtyckta, positiva, engagerade människor, det har jag också läst om nu.
Mathias var så mycket, han träffade många människor, knöt kontakter och visade ett intresse, därför satte han ett avtryck. En vän från båtklubben uttryckte det som att när han började i klubben kom han som ett yrväder, en Emil, som ville jobba, förbättra, förändra. Nu är han saknad.

När februari månad går mot sitt slut, då är det en ny födelsedag i familjen, nu är det 1 -års kalas. En liten person fyller 1 år. Det blir middag, kaka och paket. Så mycket upptäckarglädje, så mycket nyfikenhet. Ett så litet liv, med så mycket liv i. Så mycket förväntan, vad ska livet ge dig. Din morbror kommer du inte att minnas någonting av, men hade han funnits hade han uppmuntrat din upptäckarglädje, för det var något han kunde.
Liv och döden, så nära. Det är ju så att vi måste leva för att dö. Det är det enda vi vet om det här livet.

De första vitsipporna för året har jag sett. Vackra är de och med en så stor kraft växer de fram överallt. Min förmåga att ta in vad som händer med våren är begränsad, det känns inte som det är i verkligheten.
Det blir nog bättre imorgon.

Du dog precis när livet hade börjat.