I veckan som gick, inföll suicidpreventiva dagen. En dag som världshälsoorganisationen (WHO) instiftat för att sätta arbetet med att förhindra självmord på agendan. Ljus tänds också vid många platser i landet för att minnas de som inte orkade och de som kämpar och för oss som finns kvar. 1441 människor i Sverige tog sitt liv under 2020. 4 människor varje dag. Så många människor med oerhört sårbara själar, så att det i den stunden inte finns någonting som gör att de klarar av att vara kvar i detta jordelivet. De orkar inte leva.

2018 var min son en av dem.

Så många som blir lämnade kvar, lämnade till ett ett liv som känns så främmande och skrämmande utan den person som de älskar.  
Och för de drabbade närstående till de 1441 har den nya tillvaron bara börjat, de har bara precis startat sin vandring i ett liv som blev fel. När det ofattbara hänt går det inte att tänka på att så här ska det fortsätta, år efter år. Det är omöjligt, helt omöjligt att tänka på att det kommer nya dagar och de dagar är utan den som man älskar. På något konstigt sätt överlever man. Och varje dag är en kamp, en kamp mot tomheten. Tiden i tomheten och ensamheten går. Men tiden läker inte alla sår, det är bara struntprat, det finns inget logiskt i det. Tiden går och det som händer är att tiden ger utrymme till att reda upp lite i kaoset, Det är ett trauma som är omöjligt att relatera till för den som inte själv gått igenom det. Visst finns det andningshål, men sorgen är alltid där, det slutar inte att göra ont.

Tiden går ,så är det, men längtan ,saknaden växer. Varje morgon när ljuset återvänder, finns en kort kort stund en tanke på att livet är som vanligt, Mathias ringer snart, snart kommer jag att höra om hans planer, snart ska vi ses. Det var länge sedan jag hörde hans röst. Sen kommer insikten, brutalt kastas jag in i det som blev.

Älskade älskade Mathias, jag är så ledsen och jag saknar dig så innerligt.