I dag har april vädret varit varmt + 15 grader. Gick sakta på grusvägen för att finna vårtecken. En skogsödla fick bråttom och kilade in under stenarna, snoken låg och solade i det varma gräset. Alla djur och människor vill vara i solen och få värme, liksom suga i sig den härliga solvärmen. Sädesärlan hade också hittat en solvarm glänta. Återigen kommer bilder av Mathias fram. Mathias du älskade våren, varför stannande du inte här? Precis som sädesärlan hittade du en plats i solen vid sommarstugan, där vilade du och filosoferade om livet i stort och andra små detaljer. När du funderat en stund kom du alltid med någon fyndig kommentar, som ofta ledde till nya resonemang och åsiktsutbyten. Ordkonstnär tyckte jag, finess i uttrycken utan att du ens behövde slipa på formuleringarna, de bara satt där, fixat och klart. Så lätt.
Jag kan inte tänka på att du valde bort allt det här fina i världen, så mycket njutbart som finns, bara runt hörnet. Vi har ju pratat om det så många gånger, glömde du? Hur kunde allt bli svartaste svart? Den sjukdomen du fick måste ha varit så smärtsam att allt annat än att bli befriad från den trängdes bort, inte något annat i tankarna bara befrielse.

I mars var det lägenheten som tvingade oss att åka tillbaka till Stockholm. Vi måste tömma och förbereda för försäljning. Hur innerligt jag än önskade att det inte var sant, att det inte skett, att allt var som vanligt, så fick jag åka till lägenheten igen. Åka dit utan att möta Mathias.
Att packa ner Mathias liv i flyttkartonger, jag gick i bitar, det fanns inget som kunde hålla ihop mig.  Att gå igenom alla kapitel i Mathias liv, isborren, hushållsassistenten, verktygslådan ( många grejer), den egenhändigt byggda skidpulkan, dunjackorna, stormköket. Allt så förknippat med upplevelser och äventyr  som Mathias haft i sitt korta liv. Jag önskar och måste tro att Mathias fann glädje i det han gjorde och att han var lycklig i alla dessa stunder. Jag övertalar mig själv att så måste det vara. Jag övertalar mig själv igen.

Köket, Mathias hade en bild av att köksluckorna skulle vara ljusblå, och då målar han dem ljusblå med linoljefärg. Linoljefärg inte plastfärg, plastfärg inte hans grej.  De fina små handtagen var inhandlade i en designbutik, ja, det är verkligen så.  Allt precis som Mathias funderat ut det, så blev det. Nu ska lägenheten säljas.

Nu har jag gjort det som ingen förälder ska behöva göra, packa ner sitt barns liv i kartonger.

Jag ska leva med att Mathias tagit sitt liv.
Resten av mitt liv.