I dag är det 10 veckor sedan min älskade son Mathias tog sitt liv. Min blogg kommer att handla om mitt andra liv, ett liv utan Mathias, hur livet går vidare och alla minnen vi har kvar från vår tid tillsammans.

Det värsta som kan hända hände i vår familj, vår son tog sitt liv. Saknaden efter en son och bror är outhärdlig, kommer vi någonsin att kunna leva ett liv igen? Kommer det en tid när sorgen och smärtan går att bära?

Det var den 14 januari som polisen knackade på vår dörr och frågade efter mej, jag förstod ingenting, men sedan kom beskedet om Mathias, han hade tagit sitt liv. Mathias , högutbildad, högpresterande, social och energisk hade tagit sitt liv efter en tids depression.
Familjen bor på västkusten och Mathias bor och jobbar i Stockholm sedan några år tillbaka. Vi träffades med jämna mellanrum och senast var under julhelgen. Några månader innan jul hade Mathias blivit sjukskriven på deltid för utmattningsdepression och i december var han sjukskriven på heltid. Under julhelgen var Mathias nästan lika energirik som vanligt, kanske lite lugnare, men inte lugn på något sådant sätt så att vi i familjen reagerade.  En kort stund under julhelgen satt Mathias i soffan och vid det tillfället sa han att han inte såg fram emot någonting och att han inte blev glad över att se L ( systersonen) krypa runt på golvet och leka med julklappssnörena. M ( lillebror) och Mathias tar en promenad för att prata och när de kommer in igen så känns allt ok.
Efter helgen skjutsar jag Mathias till tåget , vi kramar varandra och bestämmer att vi ska ses i Stockholm i januari. Mathias ser också fram emot att börja jobba igen efter sjukskrivningen.
På spåret igen, trodde vi. Men det var mycket som var fel och Mathias mådde inte bra, istället för att komma tillbaka till jobbet, så tar nästa läkarbesök en annan vändning och Mathias blir inlagd på psykavdelning för att ställa in medicineringen. Under en permission tar han sitt liv.