För 16 år sedan hämtade vi en liten kolsvart kattunge. Denna lilla, lilla kattungen utvecklades till en bestämd liten kattfröken. Otämjbar. Men ack så charmig. En medlem i familjen.
Men hon har inte riktigt varit sig lik ett tag, inte orkat busa och inte intresserad av mat på det sätt som hon alltid varit tidigare. Det blev besök hos veterinären i veckan och där kunde konstateras att hon var så sjuk och att ingenting kunde göras. Det fanns ingen återvändo, beslutet fick tas, jag fick ta beslutet att avliva henne.
Tungt och svårt.

Det var Mathias som gav henne namnet, Yoda. Han tyckte att hon var så lik Yoda i Star Wars. Som kattunge hade hon verkligen öronen i den rätta ”Yoda vinkeln”. Likheten var slående. Öronen lite vinklade och ett runt fint litet svart huvud.
Mathias och Yodis har också haft en speciell relation, jag tror att han tyckte så mycket om henne för att hon hade just den här kaxiga attityden. Det fick jobbas för att få en acceptans av katten.
Mathias har också alltid frågat om Yodis när han ringt, hur hon mått och om hon hittat på något bus. Ofta ville han att jag skulle skicka en bild på den lilla kissen, många uppdateringar har det blivit.

Det är någonting med djur, de har ett sjätte sinne som känner av och noterar när det finns ledsenhet hos dem de möter. Yodis har egentligen inte varit en kisse som gillat att bli klappad och ligga i knäet, bara korta stunder och alltid på hennes villkor. Men när den allra djupaste sorgen flyttade in i huset, blev också kisse förändrad. Det är oräkneligt många nätter som jag legat i soffan och tittat ut på stjärnorna, månen, molnen, himmelen, regnet, inte kunnat sova utan mer kämpat , kämpat för att hålla panikkänslorna på avstånd. Då har Yodis kommit, kurrat och legat kvar. Att då ha den varma kattkroppen liggande i mitt knä, spinnande som för att hjälpa till med att mota bort de svarta tankarna och skrämma iväg ångesten har gjort att jag har tagit mig igenom nätterna. Att ha en annan levande varelse som sällskap har iallafall hjälpt mig. Att inte vara ensam. En levande varelse som dämpar min oro, ångest och sorg för en stund, det gör skillnad. Det har lugnat mig att få ha Yodis nära, nära med all sin kattvärme.

Nu somnade Yodis in, lugnt tog hon sina sista andetag, med den svarta lilla lakritsnosen vilande på de fina svarta mjuka tassarna med de rosa trampdynorna. En lugn död och omgiven av kärlek.

Mathias dog ensam.

Jag säger det om och om igen. Jag tänker det så mycket, han måste ha vetat att han var älskad. Jag tänker så mycket på Mathias.
Livet gör så ont.

Nu är Yodis tillsammans med Mathias igen.
Jag kan höra hur Mathias ropar på Yodis.
Jag hör dem komma, minnena är så starka, jag kan höra deras fotsteg och tassar röra sig genom huset, Mathias och Yodis.