Så var det den 10 december, Nobeldagen. Dagen då insatser för vetenskapen sätts i fokus och får vara första nyhet hela dagen. Utan störningar.
December 2012 och det var Mathias första hösttermin på KTH. Den 9 dec ringer han – Jag ska vara med på Nobelfesten –  Jag blir stum och överraskad. Det är i och för sig inte helt ovanligt när Mathias är i andra änden. Efter lite nedsorterande och många frågor, är läget som sådant, Mathias hade kvalat in på gästlistan till den efterfesten som äger rum efter det att Nobelmiddagen är avslutad i Stadshuset.
Efterfesterna ambulerar mellan studentkårerna på KTH, Universitetet, Karolinska och handelshögskolan och det sägs vara efterfesternas efterfest. Det är journalist och fotoförbud, det späder på hemlighetsmakeriet. Speciella gäster som pristagare, akademiker, politiker mm  är inbjudna. Med på festen är ett gäng studenter som jobbat med att planera och så är det studenter som får anmäla sitt intresse för att vara med. 2012 var det KTH som var arrangörer och kunde erbjuda ett gäng teknologer att närvara och späda ut kändisarna från Stadshuset och göra dansgolvet fullt. Klädkoden är densamma som under hela Nobeldagen, frack och långklänning. Frack och skor hade Mathias redan lyckats hyra hos någon kläduthyrare i innerstan. Skulle hämtas dagen därpå. Även Mathias var spänd.

Den 10 dec ringer det igen – Nu har jag köpt en frack på second hand, skräddarsydd till någon lång typ. Den hade hängt där länge och samlat dam, så jag fick den billigt, billigare än att hyra –  dvs nöjd. Sen började väntan på att prisutdelning och Nobelmiddag skulle avslutas.

Den 11 dec, telefonen ringer – Vilken kväll, Nobelgästerna anlände långt efter midnatt i bussar till KTH. Hundratals människor  rörde sig i korridorerna på KTH, mat och dryck serverades, dansgolvet fylldes. Stämningen på topp. Några kändisar såg jag och festen höll på långt in på småtimmarna. Med morgonbussen ut till Brottby och sen halkade jag hem på mina hala lädersulor i snön. Vägen var lång i morse, dagen i dag är trött –

Mathias hade alltid något på gång, alltid full av energi, nya ideer, sa ja till det mesta. För att sedan inte orka leva.
Som ni förstår tänker jag mycket på Mathias, mest nästan jämt. Ibland är det speciella minnen och tillfällen, det finns så många speciella minnen, efterfesternas efterfest är bara ett i den oändliga listan av Mathiashändelser, han var så speciell, han ville göra så mycket, speciella saker.