I all uppgivenhet och trötthet så finns inget alternativ, måste stiga upp på morgonen och jag gör det. Kämpar och kämpar igen och igen. Under hösten har tröttheten varit min ständiga följeslagare, det är den tröttheten som inte går att vila ifrån. Tröttheten som känns i hela kroppen och den finns där redan på morgonen. Det är som om verkligheten kommer kommer ikapp igen, att det återigen ältas och ältas, att det är så att Mathias inte finns med. Han finns i mina tankar, det är allt. Allt som finns kvar.
Det är så svårt att ständigt påminna mig om sanningen.

Om det finns en övertygelse så kan vi göra det till synes omöjliga möjligt, i det avseendet är vi människor fantastiska. Jag övertygar mig om att möta dagen, att stiga upp och fortsätta livet. Ta ett steg framför det andra även om känslan finns att det är omöjligt.
Jag gör det.Jag går till graven. Hur befängt är det? Att gå till kyrkogården, att besöka sin sons grav, en son som var mitt i livet och hade så mycket att ge.

Allt mynnar ut i meningslösheten.

Hösten är en årstid som jag alltid har tyckt varit fin, alla underbara färger, mörkret som lägger sig och det finns tid för reflektion. Nu påminner hösten mer om död och mörker. Naturen går i dvala och tappar liv. Mörkret sluter sig.
Mörkret skingras dock lite när de små människorna kräver min uppmärksamhet. De tar på ett så listigt sätt tag i min uppmärksamhet. De funderar inte så mycket, de liksom bara tar och så är vi där, mitt i nuet.
I veckan kom Lillgossen och sov över. Det är fint. En fin stund. En fin kväll, han lyckas få mig att bara tänka på honom. Så ska det vara. Han är liten, han har många frågor, han håller på att forma sitt språk, sitt tänkande. Det är intressant att följa utvecklingen. Nu finns inte kisse Yodi här hemma och var är Yodis? Att prata om att Yodis är i himmelen, hon finns inte hos oss längre, det får mig att tänka på formuleringar och hur jag ska kunna svara på frågan ”Varför det ? ”
Jag tror att kisse var det första ord som Lillgossen sa, det var inte pappa eller mamma , det var kisse. Och nu finns inte kisse längre, det ger många frågor och det är så påtagligt att hon inte finns i huset.

Andra små fina barn har jag också träffat. Mathias vän som bor här i trakten , nästan nästgårds, har jag haft förmånen att få träffa. Nu har hon två små barn, en liten kille och en liten liten flicka. Så fint att få vara med dem en stund.
Småkläder är så lätt att falla för, så jag hade med några tröjor i små storlekar som förhoppningsvis kommer att värma små mjuka kroppar. Allt i Mathias stil , second hand och något som blivit för litet i storasysters familj. En liten mössa med ugglemönster, den måste användas om och om igen, för ugglornas skull. Denna ugglemössa, när den värmde lillgossens huvud på utetur i vagn så skickades en bild till Mathias. Vilka förtjusta, uppmuntrande svar ” Bra knoppvärmare, det är lite kyligt i uggleskådartider”. Jag är övertygad om att han skulle gillat att ugglemössan värmer fler små barnhuvuden, både med tanke på återanvändning och utbildning….
Mathias vän säger att hon kommer att tänka på honom.

Vi dricker kaffe i det fina huset. Trivseln i huset värmer. Utsikten över havet är vykortslik, höstfärgerna lyser på andra sidan fjorden. Vi pratar om Mathias, om jobb, om vardagen, om de små barnen. Vi minns hur Mathias på något sätt kvalificerade sig till att bli anlitad som barnvakt när han bodde i Brottby. Han var iallafall en barnvakt som gillade både lek och hjärngympa, och vem ska nu vända på stenar och leta småkryp. Vem letar spår i skogen och inspirerar till uteliv.
Vi gillar båda fotografering och kommer även in på det ämnet. Mathias vän ska ut på fotouppdrag i slutet av veckan. Ska bli så spännande att höra hur det gick och sedan få se bilderna. Kanske kan jag få länka till dem när det projektet är klart. Under tiden länkar jag till hennes fina galleri : http://www.maritlissdaniels.com/

Lämnar värmen och går ut i hösten, i höstmörkret märker jag av all sorg, saknad och rädsla som ligger under ytan. Den blir allt starkare i takt med att dagarna blir kortare och kortare. Det finns fina stunder, värmande stunder, stunder med fin gemenskap, men så nära är avgrunden. Att balansera mellan ytterligheterna, miraklet med nya små liv och sjuk död, jag har svårt att hantera tillvaron och det liv som blev. Känslostormar ska hanteras och kraft ska finnas för att hålla ihop ett krossat hjärta. Trötthet och saknad.

Ville stå vid hans sida, ville vara där den hösten när jag märkte att han ibland tappade energi. Det blev inte så.
Förlåt för att jag inte förstod hur energin försvann ur ditt sinne, inte förstod hur mycket det gjorde med det liv du ville ha,  inte förstod hur djupt mörkret var.
Förlåt för att jag inte var där.
Önskar att dina dagar inte varit så svåra.