Älskade ,älskade Mathias.
Så länge sedan jag skrev här. Men det betyder inte att Mathias inte är med, han är ständigt närvarande i mitt liv. Saknaden av Mathias är som en ständigt närvarande skugga, en påminnelse om att Mathias inte är här och en påminnelse om de stunder vi aldrig får dela. En vår, sommar, höst till där tomheten ekar i de hus där jag vandrar. Att det bara går att sakna så ofantligt mycket. Både det som var. Och det som aldrig blev.
För det det borde aldrig ha hänt. Det är fullständigt orimligt och ofattbart.

Mathias var mitt i sitt liv. Han skulle ha fortsatt med det han hade på gång. Göra sig ännu mer hemmastadd i sin lägenhet som han inrett till att verkligen vara hans, med omsorg. Handlat på second hand och inspirerat andra till att följa den livsstilen. Fortsätta på sitt spår med miljöengagemang. Fortsätta sina mer eller mindre vilda politiska diskussioner. Och inte minst, uppmuntra till att se saker och ting ur flera andra perspektiv, vrida och vända.
Så skulle han såklart fortsätta svära på orättvisor och felparkerade bilar.

Dagar rullar på med dagar i uppförsbacke. Att ständigt, ständigt kämpa. Sorgen som alltid är med. Och nu är det svårt att hålla igång, så ett litet litet steg i taget. Små små steg och samtidigt försöka vara närvarande i vardagen.
Att förlora ett barn innebär så många dalar och mörka träsk i livet . Jag tvivlar på att jag kommer till bergets topp och kan blicka ut över världen igen. Jag tror att det är viktigt att förstå att min värld och att mitt liv aldrig blir detsamma igen. Allt jag trodde jag visste kastades omkull. Det är inget jag vet och det finns inget jag kan göra. Jag bara är. Stannar i tankar på det som varit. Det liv som en gång var, livet med Mathias. Reflekterar och tänker, vad blev kvar? Skärvor, trasighet, aldrighet.
Skärper mig emellanåt och försöker värdesätta det som jag har kvar. Det finns så mycket att glädjas åt. Trots att det finns mycket glädje är det inte alltid lätt att fånga glädjen och väva in i tillvarons sköra trådar. Sorgen är där, tynger ner mitt sårade hjärta. För Mathias tog ett spår med sin smärtan och sitt nattsvarta mörker, en nödutgång som den enda utväg från mardrömmen som det innebar att leva. Jag vet att att Mathias led något oerhört för annars finns inte den möjlighet att göra det som Mathias gjorde.
Att livet kan göra så ont i oss alla.

Det är snart 8 år sedan Mathias lämnade oss. Mathias, den finaste killen med sitt stora hjärta Drygt tvåtusen åttahundra dagar sedan avgrunden öppnades. Hur är det ens möjligt? Ibland känns det som om dagarna står stilla. Att inget egentligen är viktigt längre. Och det gör fortfarande så förtvivlat ont.

Jag ska bära dig i minnet och när jag blundar är du fortfarande här.

Du är med mig, alla dina dagar i livet.
Nu också.
Älskar dig, Mathias ❤️❤️❤️