Överallt, vart jag än är så finns minnen av Mathias. Jag vårstädar lite här hemma i trädgården, då hittar jag en mast, den var till träsnipan. Träsnipan var ett av många räddningsprojekt som landade i vår trädgård. Den låg där några år, blev aldrig sjösatt, tidplanen höll inte. Lillebror kommenterade Mathias förmåga att involvera andra i sina projekt, det var alltid så att Mathias lyckades få någon eller några i familjen att bli delaktiga utan att vi ens fattat att vi hamnat mitt i aktiviteten. En intressant egenskap. Lillebror minns också att han alltid tyckte att han bara fick hänga med där det hände. Ja, så var det säkert och jag kan tänka mig att Lillebror också var drivande i mycket snackande och fixande, kanske det var han som fixat och hämtat hem masten.
Jag har förlorat något av det dyrbaraste jag hade. Minnena finns överallt, vart jag än vänder min blick här hemma, så påminner det om Mathias, hur ska jag överleva?

När vi var i Stockholm i mars för att förbereda försäljning av lägenheten, så träffade vi Mathias vänner igen. De ville hjälpa till att bära möbler och vara behjälpliga med alla praktiska detaljer. De lagade och bjöd på mat så vi fick komma bort från lägenheten en stund och om möjligt hämta lite mera kraft. Jag är så tacksam över att Mathias hade så fina vänner, så tacksam för all stötting. Denna vänskap visar att riktig vänskap finns. Ni är så betydelsefulla, det måste ni veta.
Det blev också tid för minnen. Veckorna i januari så pratade jag bara med Mathias på telefon, och det är så att han inte har berättat om sina riktigt svarta stunder, bara de grå, att inte må bra. Mathias vänner berättar om  möten med Mathias under den sista tiden i hans liv och jag lyssnar och försöker förstå. En vän berättade att Mathias inte varit som han brukar, han hade stundtals verkat frånvarande och kommit på sig själv med att ha glömt vad han sagt. Det blir så många frågor som aldrig får svar, det är så många frågor som aldrig når fram.
Men trots sin egen sjukdom hade han varit intresserad av sina medmänniskor och brytt sig om dem. Var det ett sätt att själv klara av dagen? Att lägga fokus utanför sig själv? Få energi av att hjälpa andra?

Det går inte att förstå att sjukdomen och ångesten blev så djup och svår. Det går inte att förstå vad som var så omöjligt att leva med.
Jag saknar dig så, älskade Mathias, jag kommer aldrig att förstå.