Hur gör man när grunden i ens liv raseras? När livet raseras av en förlust av min älskade Mathias, min son som alltid skulle finnas där.
Jag kämpar med att möta en ny verklighet, att få rutiner i en kaotisk tid, när sorgen tar oändligt med kraft.
Livet håller på, trots allt.

Livet jag lämnade innehöll häst och stall, det var något jag använde mig av för att frikoppla från e-mail, telefonsamtal och möten. Stallet och hästen finns kvar, på något sätt har jag sakta närmat mig delar av mitt gamla liv. När meningslösheten lockar har jag försökt att använda något ur det livet. Min häst finns där, hon finns där för mig. Hon har visat och talat om att hon finns. Hon är en klok dam, hon har låtit mig gråta i hennes varma glänsande päls.
Hon har tålmodigt tagit emot mina tårar, inget krävs tillbaka.

Det finns också tvåbenta stallkamrater, de lyssnar, de tröstar, de stöttar. De pratar om sorg och smärta, självmord, överlevnad. Dricker kaffe.
Är delaktiga i min utsatthet och hopplöshet.
Stallkamrater som finns där när hoppet sviker.
Jag är så tacksam över att de här fina stallkamraterna är mina stallkamrater.

Min fyrbenta vän har burit mig ut i våren, vi  lyssnar på vårfåglarna, vi tittar på fjärilarna, vi fortsätter att bära på sorgen och saknaden av Mathias.
Vi fortsätter att fråga varför du inte släppte in någon i ditt innersta rum, vi är så många som vill ha dig här.