Veckorna snurrar på ganska så fort just nu, det är intensiva dagar på jobbet. Egentligen kanske de inte är mycket mer intensiva än de kunde vara innan Mathias dog, men jag har helt klart tappat i kapacitet. Jag orkar inte med ett lika högt tempo, det är det här med tröttheten, det är det här med diskussioner, prat och ljud. Saknar liksom förmågan att sortera och lyssna på det viktigaste, allt blir som en enda röra. Känt är det också att desto tröttare man blir desto rörigare blir det. Har nog gett några ej så genomtänkta svar i slutet av veckan.

Jag har också kommit in i en period med mycket tankar, det är svårt att koppla bort dem, det är svårt att sova, jag har så svårt att somna, jag känner en ångest för att somna. Då kommer drömmarna om Mathias, det är många drömmar som handlar om hans sista tid i livet.  Jag vaknar upp och tankarna på hans sista timmar i livet släpper mig inte. Sitter som klistrade vad jag än gör, jag ser Mathias  gestalt. Varför, hur kunde han? Vad fanns det för tankar?

Idag har jag tagit en promenad i skogen. En stund nära naturen, så tyst och stilla. Kungsfågeln hördes uppe i grantopparna. Om jag bara går och försöker lyssna och se på allt som börjar hända i vårskogen, kan jag då vila mig från tankarna på Mathias, jag försöker, jag försöker koncentera mig på detaljer och ljud. Det luktar vårvinter. Det vissna bruna gräset har en speciell doft.
Möter en annan vandrare på skogsvägen. Skogsvägen går mellan två dalar i det bohuslänska lanskapet. På höjden mellan dalarna ligger ett gammalt torp, kanske byggt på 1800 talet. Det är där jag får möte, vi stannar och pratar. Han berättar att torpet kallas eldstugan. Det är för att här bodde eldaren, han som tände kaminerna i kyrkorna till söndagens högmässa. Nere i dalarna ligger kyrkorna, en i var dal. Varannnan söndag högmässa i kyrkan söderöver och varannan i kykan norröver. Eldaren bodde mittemellan, på höjden.
En ensam kvinna blev kvar här och lämnade torpet på 60- talet. Hon hade odlat en del på åkrarna som tillhörde torpet och sedan levt på det och mat som grannarna försåg henne med.
Jag går fram och tittar på torpet, röd timmrad stuga med murstocken mitt i huset. Nu är allt förfallet, åkern är nästan igenvuxen, stalltaket har rasat in och är övervuxet av eken. Det är svårt att förstå hur det gick att leva på det som växte här, det är inte svårt att förstå att det inte var något överflöd. De levde sitt liv har, med fattigdom och umbäranden.

Kaffet smakar fint när jag kommer hem. När jag tittar ut i trädgården så ser jag att det är invasion av gråsiskor under fågelbordet, under fika stunden är de där, sen är de borta igen. Borta för denna gång. Det är fint att se dem, med sin fina teckning. Gråstreckad rygg och röd pannfläck. Ivriga är de i sitt letande.

Fler och fler medlemmar blir det i Spes fbgrupp. 18 nya denna veckan, vars nära har tagit sitt liv. Vi är så många som är drabbade. Så många som alla har sorgen, saknaden och smärtan i vår verklighet. Det är vår verklighet.

I grannlandet packar Lillebror. Nu ska han lämna sjukhuset och börja på en ny del av sin utbildning, på distriktsläkar mottagning. Det är på en plats ytterligare några mil norr om polcirkeln. Samhället ligger vid kusten, det blir fint att möta våren där. Ny lägenhet och nya erfarenheter. Nya fjäll och nya klätterleder.

Mathias undrade ofta vad dagen hade innehållit för händelser i ämnena natur och kultur. I dag hade jag kunnat redogöra för båda.
För alltid en del av mitt hjärta.