Ett förlorat liv – mitt förlorade hjärta
Älskade ,älskade Mathias.
Så länge sedan jag skrev här. Men det betyder inte att Mathias inte är med, han är ständigt närvarande i mitt liv. Saknaden av Mathias är som en ständigt närvarande skugga, en påminnelse om att Mathias inte är här och en påminnelse om de stunder vi aldrig får dela. En vår, sommar, höst till där tomheten ekar i de hus där jag vandrar. Att det bara går att sakna så ofantligt mycket. Både det som var. Och det som aldrig blev.
För det det borde aldrig ha hänt. Det är fullständigt orimligt och ofattbart.
Mathias var mitt i sitt liv. Han skulle ha fortsatt med det han hade på gång. Göra sig ännu mer hemmastadd i sin lägenhet som han inrett till att verkligen vara hans, med omsorg. Handlat på second hand och inspirerat andra till att följa den livsstilen. Fortsätta på sitt spår med miljöengagemang. Fortsätta sina mer eller mindre vilda politiska diskussioner. Och inte minst, uppmuntra till att se saker och ting ur flera andra perspektiv, vrida och vända.
Så skulle han såklart fortsätta svära på orättvisor och felparkerade bilar.
Dagar rullar på med dagar i uppförsbacke. Att ständigt, ständigt kämpa. Sorgen som alltid är med. Och nu är det svårt att hålla igång, så ett litet litet steg i taget. Små små steg och samtidigt försöka vara närvarande i vardagen.
Att förlora ett barn innebär så många dalar och mörka träsk i livet . Jag tvivlar på att jag kommer till bergets topp och kan blicka ut över världen igen. Jag tror att det är viktigt att förstå att min värld och att mitt liv aldrig blir detsamma igen. Allt jag trodde jag visste kastades omkull. Det är inget jag vet och det finns inget jag kan göra. Jag bara är. Stannar i tankar på det som varit. Det liv som en gång var, livet med Mathias. Reflekterar och tänker, vad blev kvar? Skärvor, trasighet, aldrighet.
Skärper mig emellanåt och försöker värdesätta det som jag har kvar. Det finns så mycket att glädjas åt. Trots att det finns mycket glädje är det inte alltid lätt att fånga glädjen och väva in i tillvarons sköra trådar. Sorgen är där, tynger ner mitt sårade hjärta. För Mathias tog ett spår med sin smärtan och sitt nattsvarta mörker, en nödutgång som den enda utväg från mardrömmen som det innebar att leva. Jag vet att att Mathias led något oerhört för annars finns inte den möjlighet att göra det som Mathias gjorde.
Att livet kan göra så ont i oss alla.
Det är snart 8 år sedan Mathias lämnade oss. Mathias, den finaste killen med sitt stora hjärta 
Drygt tvåtusen åttahundra dagar sedan avgrunden öppnades. Hur är det ens möjligt? Ibland känns det som om dagarna står stilla. Att inget egentligen är viktigt längre. Och det gör fortfarande så förtvivlat ont.
Jag ska bära dig i minnet och när jag blundar är du fortfarande här.
Du är med mig, alla dina dagar i livet.
Nu också.
Älskar dig, Mathias ❤️❤️❤️
2 svar på ”Ett förlorat liv – mitt förlorade hjärta”
Fina,fina du
Tack för du delar med dig.
Min älskade son valde att avsluta sitt liv den 11/2-2026 genom att hoppa5 våningar
Från sin egen lägenhet han var så stolt och glad över .
Christian delade med sig av all kärlek på jorden
Glädje , galna skratt och upptåg.
Det finns en miljard saker jag skulle kunna berätta.
Jag såg din blogg och började läsa , sorgen ,smärtan och tyngden av att mitt älskade barn och min bästa vän inte finns kroppsligt på jorden kvar är för det mesta så svårt att hantera att mitt hjärta krossas om och om igen för varje dag.
Jag försöker överleva just nu så gott det går … och jag är också fast besluten att på något sätt försöka läka .
Jag kommer att bära OSS
Lillasyster ,Christian och mig till
mitt sista andetag .
Tack för att du Kerstin också visar ,6 år efter er traumatiska förlust, som jag verkligen beklagar ur djupet av mitt hjärta,
Är sorgen kvar och det får den vara.
För det känns som att omvärlden vill att allting ska återgå till ”normalt” så fort som möjligt, så att man inte ”fastnar” själv i djup depression .
Och då ställer jag mig själv frågan….
Är det så konstigt att psykisk ohälsa ökar lavinartat i det här landet , när alla ska vara så ”normala ”
När människan inte får lov att vara och behöva annorlunda en massan?
Ta väl hand om dig
Varma hälsningar
Kära Kristina,
Jag beklagar av hela mitt hjärta förlusten av din älskade son. Tack för att du delar med dig av honom och av din smärta.
Ja, här är vi nu – sargade och trasiga, med frågor som aldrig får svar. Att bära vetskapen om att ens barn mådde så ofattbart dåligt är en tung börda.
Sorgen förändrar oss på djupet. De som säger att man inte ska “fastna” i sorgen vet inte vad vi går igenom – och hur skulle de kunna veta. Jag tror att vi behöver hitta ett sätt att leva med sorgen, sida vid sida med den. Men vägen dit är så olika för oss alla.
Att visa sin sorg och sin saknad är inget man ska behöva dölja för att passa in i någon annans bild av vad som är “normalt”. Kärleken till våra barn, den fortsätter och sorgen är en del av den kärleken.Jag känner också igen dina tankar om samhällets krav på att allt ska fungera och se “normalt” ut. Det finns något orimligt i det, livet rymmer så mycket mer – även det svåra, det som gör ont.
Psykisk ohälsa ökar bland unga, och jag har svårt att förstå varför så många förväntas passa in i en och samma form – utifrån normer som vårt samhälle byggt upp, en ibland orimlig bild av hur livet ska levas.
För dig, just nu, handlar det kanske mest om att orka en stund i taget. Vissa dagar är som en brant uppförsbacke, men steg för steg tar man sig fram – in i ett annat liv, ett förändrat liv. Jag trodde inte på det, men jag är trots allt som hänt kvar här.
Ta hand om dig, och var varsam med ditt hjärta.
Och någonstans bär vi dem tillsammans – din Christian och min Mathias – i våra minnen, i våra hjärtan.
Varma kramar