Så pågår livet.
Dagen den 14 har passerat ännu en gång. 16 månader sedan Mathias tog sitt liv.
Dagen den 14 framkallar en ångest hos mig, en ångest över att jag inte förstod. Att jag kunde gjort något, tanken finns alltid där, att jag kunde ha räddat Mathias. Om han inte tagit sitt liv i den stunden så hade han varit här nu, det är så jag tänker. Men hade det verkligen varit så.
Dock är det så vi landar i tanken, vi tänker alltid det bästa när vi passerat ett vägskäl, och funderar över hur ett annat beslut kunde förändrat livet. I den världen finns inget dålig . Någonstans tar vi det för självklart att livet bara skulle fortsätts som det var, inget oförutsett ska hända, allt ska vara bra. Så Mathias skulle ha varit här.
Mors Dag har passerat. En tung dag. Andra gången i det liv som blev mitt. Det är inte så att vi firat Mors dag på något speciellt sätt. Jag tycker att den dagen speglar så mycket kommersiella intressen. Mathias var ju inte heller en person som var så mycket för kommersiella jippon, milt uttryckt.
Men dagen var en dag då jag alltid fått uppmärksamhet, en riktad uppmärksamhet, som jag uppskattat så mycket. Tre barn – jag kommer alltid att vara en trebarns mamma.
En trebarns mamma som lever med en sorg som kommer att vara tills den dag jag själv slutar andas.

Så har jag varit i grannlandet, långt norröver och hälsat på Lillebror. Dagarna har varit ljusa och långa. Vyerna över berg och fjordar är vackra.
Det är fint att träffa Lillebror. Resesällskap har jag också haft, min fina vän var med på resan. Många djupa samtal har vi tagit oss igenom. Många fina vandringar har vi gjort. Trevar mig fram och försöker se alla färger. Det finns stunder då sorgen och saknaden blir mer intensiv, livet är tungt och färgerna bleknar .

Försöker leva efter rådet att möta sorgen, låta den komma och bara följa med i sorgen.
Det låter väl enkelt ? Men så är det inte, det är ett så tufft och tungt jobb. Ett heltidsjobb i mental styrka och i mod. Möta det nya livet. För allt är nytt.
Livet utan Mathias.