Det är som ett litet äventyr det här med att resa med tåg, iallafall långa resor. Nu reste vi norröver, Malmbanan, eller Ofotenbanen, som den heter i Norge. Vi åkte alltså till Narvik. Om vi hade tagit samma sträcka söderut, hade vi hamnat i Milano. Det kan vara en kunskap att dela med sig, 24 timmar på tåg , så är man i Milano. Inte omöjligt att resa med tåg i Europa heller, det gäller att planera sin tid.
Jag har varit hemma i flera veckor nu, men resan känns fortfarande väldigt nära, nära i minnet och nära i tanken. Vill inte släppa mötet med Lillebror och hans nuvarande boende.
Grannlandet är så vackert, det tar tid att reflektera över alla fina platser och fina vyer. När jag var där kändes det som att det inte gick att ta in mer av allt det vackra. Det måste liksom delas upp på något sätt.
Jag vet att Mathias uppskattade fjällen och fjordarna. Närhet till både turskidåkning och torskfiske. Han hade gett en bra bedömning, 5 kaffepannor, högsta betyg.

Tågresan var lång, jag hann med att tänka, mycket, både på upplevelser och Mathias. Mathias åkte samma resa, jag har skrivit om det i tidigare inlägg. Målet var att gå på skidor från Riksgränsen till Abisko, ensamtur, vid påsk. Det var under sista månaden på folkhögskoleåret och de hade i uppgift att själva planera och genomföra en längre utflykt. Mathias ville nog gärna gå på turskidor, träskidor och möta en utmaning, utmana sig själv. En stor utmaning till en rimlig kostnad.
Jag var måttligt förtjust i iden, det kan jag inte förneka. Ensam, i en natur som är mäktig, den lilla människan har svårt med motståndskrafter om ovädret slår till, det gjorde det, och han klarade både ovädret och resan, med vilja och energi.
Lite senare i sitt liv klarade han inte livsresan.

Mathias hade skrivit packlistor, planerat, byggt pulka, torkat mat, lackat skidor. I sin stora packning hade han bl.a med tältet som han bytt till sig av Ola Skinnarmo, renskinnen och vadmals byxor. Han hade all packning i sin egenbyggda pulka. En pulka var enda sättet att få med all mat, sovutrustning och de kläder som krävdes för strapatsen på drygt en vecka.

Så först ett besök hos kompis i Lofoten , sen till tåget till Riksgränsen. Då hade han släpat på pulkan i ett par veckor, på tåg, på buss, tillbaka från Lofoten, på buss, på tåg. De var nog vana vid varandra när han startade sin skidtur vid Riksgränsen i april.

Jag har bara små bitar av turen. Telefon hade han inte med sig.
Men han hamnade i en snöstorm, riktigt oväder. Han visste att om man blir hungrig och trött så tar man irrationella beslut, så han skulle gräva ner sig i en snödriva för att fixa mat. Då blåste liggunderlaget iväg, försvann snabbt i snöyran. Att lämna lägerplatsen för att leta, det var ingen bra ide. Bra idee var däremot att ta sig till en bemannad stuga, hoppas på att det fanns ett kvarglömt liggunderlag. Det gjorde det, så när han väl var klar med det uppdraget samt ringt hem på satellit telefon, så satsade han på tältnätter igen.

Mathias ringde hem på satellit telefon. För att berätta var han var och om snöstormen och att jag inte skulle vara orolig. Inte vara orolig. Han var alltid så noga med att ringa och berätta om läget. Han berättade om det som var på gång och vilka planerna var.

I snöstormen, det försvunna liggunderlaget förblev försvunnet, men han hittade några äldre herrar på fjället. De hade svårt med orienteringen i det vita landskapet, med snön yrande runt karta och kompass. Vilse. Upphittade av Mathias som tog med dem på sin färd mot stugan. In i värmen , tacksamheten flödade. De skildes åt.
När Mathias kom till fram till Abisko, mötte han dem igen. Den kvällen bjöd herrarna Mathias på en riktig festmiddag på fjällstationen. Mathias beskrev middagen som något av det bästa han ätit. Kan bara tänka, vilket lass som gick ned i den magen efter några veckor med torkad mat. Fanns nog plats för några öl också.

Hemma igen,på folkhögskolan. Mathias konstaterade att allt var så enkelt när han var tillbaka, vatten i kranen och mat i affären. Livet var lätt, huvudet var fullt av idéer. Nöjd avslutade han året på folkhögskolan. Redo för sitt sista år på KTH. Han ville bli klar med sin utbildning nu, han var taggad. Taggad till tusen.

Nu finns pulkan här hemma. En av alla de saker som påminner så mycket om Mathias , om alla idéer han hade. Jag kan nästan känna energin från pulkan, byggandet och tankarna på alla de färder de skulle göra tillsammans.
Tillsammans med pulkan finns tomheten i mitt hus. Tomheten efter Mathias ekar i min tillvaro. Hans livliga gestalt , hans livliga fantasi, hans projekt, nu finns bara minnen. Minnen som gör ont. Så ont, det blir inget mer. Allt som finns är minnen.

Att alltid ringa och berätta, berätta om händelser och planer. Jag har lyssnat på många planer, jag trodde på Mathias när han sa att vi skulle ses i Stockholm i mitten av januari 2018.

Resan och livet tog slut.