Jag saknar dig Mathias…….

Tiden och livet går fort.
Det är som att leva två liv samtidigt, att livet är så svårt, att sorgen och saknaden efter Mathias är så svår, samtidigt dubbelt, så märkligt med stunder som kan erbjuda så mycket fint. Vilket liv är verkligt, vad är vad.
Ofta finns en overklighetskänsla, att inte riktigt vara med, att inte känna närvaro, att livet är avskalat. Det är det.

På nätterna, vaknar,ofta, då ger sig känslan av total meningslöshet sig tillkänna. Att vänta på morgonen och försöka, försöka hitta meningen med att leva, att stå ut med känslan, det är tungt, det suger ur kraft. Kraft som jag hade så mycket behövt för att klara dagen. Jag ska bära så många motstridiga känslor inom mig, jag behöver kraften. För att försöka finna sig i det som blev. Den fysiska smärtan, det gör så ont. Det omedvetna jobbar på, under huden.
Det blir rörigt.
Kraft att fortsätta, kraften måste finnas.

När jag levde, när livet var självklart, jag tänker ofta på det livet. När dagarna flöt på och när jag aldrig hade döden som verklighet och inte tänkte på att ifrågasätta om livet fortgår imorgon. Det var lättare då. När delar av mitt hjärta dog, då blev det tungt.

Midsommarafton i morgon. En ljus tid, en som ska vara fylld av förväntningar och framtidstro. Jag vill som alla andra föräldrar, höra Mathias berätta om sina midsommarplaner, om sina äventyr, om hur tältpinnarna tyvärr blev lite krokiga, men, det reder sig, de rätar jag ut till nästa tur.
Höra ” Det har varit en bra dag”. Han hade bra dagar.

Frågarna och tankarna på hur det hade kunnat vara, lämnar mig inte. Det blir inga nya midsommarminnen med Mathias, helgen har förlorat sin glans. Midsommartid, grönskan är så grön, högsommarblommorna blommar, allt är så intensivt, ljust, mörkret är avlägset.
Inte i sorgen.

Det saknas ett liv.