En vecka efter midsommar. Naturen är vacker, så många blommande blommor, så många flygande humlor. Dagarna är långa, mitt i sommaren. Men jag kan också se att alltefter det att veckorna passerar så saktar naturen ner, det går inte lika fort nu. Blommorna ger fortfarande mycket färg men att en del av gräset blommat över och att det redan börjar bli gulbrunt i dikeskanterna. Gräset förbereder sig för höst. Vemodet späs på , även att semestern inte börjat ännu, så börjar naturen bromsa ner i tillväxten och livet.

Den senaste veckorna har farit fram i ett raskt tempo. Mycket att fixa och mycket pyssel. Mycket på jobbet också. Känner av att jag saknar kapacitet, känner att hjärnan inte lagrar riktigt rätt, får ofta fråga om , om och om igen.
Så har Lillgossen och jag plockat jordgubbar i trädgårdslandet. Många av jordgubbarna hann aldrig hamna i vår bärhink, istället blev det att provsmaka. Mycket behöver man provsmaka. Plockat och klart, då fanns det fortfarande jordgubbshål i magen , mycket hål att fylla. Jag förstår faktiskt inte att så stora mängder jordgubbar får plats i en sådan liten människa. Men så är det.

Tillbaka under kastanjeträdet, tröttheten är min ständiga följeslagare, de sömnlösa nätterna likaså. De finns där tillsammans med skulden. Det gör så ont i mig när jag tänker på hur ont Mathias hade, hur ont det gjorde i honom att leva. Tankar på Mathias, tankar på sorgen och ensamheten.

Kastanjeträdet, att sitta under den stora kronan, höra vinden som susar i trädkronan. Den trädkronan som blivit så stor under alla de år som vi har haft landet som en paus i tillvaron. Ett ställe att bara vara.
Nu förändrat.
Tänker mycket, tänker på ensamheten. Den ensamhet som olika personer är mer eller mindre medvetna om.  För när livet rullar på är det få som hamnar i bubblan av ensamhet, att inte känna delaktighet.
Så händer det någonting, någonting som skakar om en människa i grunden, ett barn dör. Nära och kära finns men framtiden som vi trodde på, det är inte längre samma framtid. Omgivningen går vidare, och snart faller den akuta saknaden i dunkel. När prövningar kommer in i livet, blir vi brutalt påminda om att i vissa situationer är vi alltid ensamma.
Bubblan av ensamhet är en del av vår existens, den nya kunskapen går inte att trycka bort.
Traumat skapar existentiella frågor, dilemman och tankar om meningen med livet.
Tankar på Mathias ensamhet, i sin sjukdom.

Vi tog en båttur i helgen, en märklig väderdag . Vi åkte ut på förmiddagen , det började faktiskt blåsa tidigt så vi höll oss inomskärs. Både Lillgossen och hans lillasyster var med. Lillflickan har blivit 4 månader, men det är lite trassligt med flytväst till sådana små. Det blir liksom som att de hamnar i ett stort paket. Temperaturen steg , det blev 27 grader varmt. Varmt innanför flytvästen på oss alla.
Lillgossen vill så klart bada, vattentemperaturen höll 18 grader, men bad blev det. Sommarens första dopp för mig. Koljön är en härlig ö. En riktig sandö, ovanligt bland Bohusläns alla klippor.
Stranden var klart badbar, temperaturen ok.
Fika och kaffe efter bad, det var också ok.
Flytväst igen, efter kaffe, det var varmt.

På eftermiddagen kör jag hemåt igen, mot en ny jobbvecka som väntade, temperaturen har sjunkit till 18 grader, märkligt, det gick fort.
Juni månad är över .

Det här livet , jag förstår det inte. Svårt är det, livet.