Tiden går. Ja, inget konstigt med det. Men för alla dem som fått uppleva ett trauma, då är det ingen konstig reflektion. Många av dem med trauman på livslinjen, skriver eller talar om det, hur märkligt det är att livet fortsätter och att tiden går, att det är möjligt när livet tog slut.
Vi som har någon i vår närhet som begått självmord, vi är ganska ensamma om det vi måste leva med. Och samtidigt uthärda. För att riktigt förstå och känna som vi, i vår förtvivlan så känns det, i alla fall för mig, att man måste ha drabbats själv av detta oåterkalleliga.

Morgonens gryning lättar och jag börjar återigen tänka på den tid som gått sen livet vände. Samtidigt som jag tycker om den här säsongen så hugger det till i mitt mammahjärta. För varje vår kommer en påminnelse om att ännu ett år har passerat. Och även om de flesta dagar passerar med jobb och aktiviteter så tränger smärtan in och så smyger tårarna fram. Ofta, så är det.
I det att jag rör mig i huset och i omgivningarna med välbesökta platser med barnen som små, då blir saknaden så brutalt uppenbar. Idag gick jag återigen igenom lite bilder och anteckningar. I april för 3 år sedan gravsattes Mathias, två månader efter begravningen. Lillebror hade kommit hem från grannlandet. Jag försvinner i de minnesanteckningar jag har och så finner jag lillebrors tal som han höll på begravningen. Ett tal till en älskad storebror som lämnar ett tomrum som ingen kan fylla.
Ett sant och ärligt tal.
Och nu blir talet publicerat, lillebrors tal på Mathias begravning.
Nu är det den fjärde våren jag ska möta, den fjärde våren utan Mathias.

Lillebrors tal på begravningen