Många tunga veckor, dagar. Riktigt tunga. Vet inte vad som gjort att tankarna inte går att trycka bort, de slår sig istället in. Innanför mitt skal, ständigt denna smärta. Tårarna bränner bakom ögonlocken, klumpen i halsen, hugget i hjärtat.
Ledsenheten är min ständiga följeslagare och jag är så trött, så trött.
Det blev alltför svårt, allt blev för svårt. Att bara vara är svårt, att orka är svårt.
Våren har innehållit dagar som lillebrors 30-årsdag, en vårdag i april. Nu är han 30 år. Mathias fick aldrig uppleva sin 30-årsdag.
Sommaren är här. Koltrasten sjunger, det är vackert. Lillgossen och lillflickan, springer barfota i gräset. Stora stora maskrosblad plockas, läggs in till hönsen, barnen skrattar och hönsen kacklar förtjust, det är fint. Uppdateringar från lillebror och grannlandet plingar i min telefon. Bilder på magiska landskap, klätterrep, katter och hundar, det är fint.
Mathias vänner minns, det är fint.
Båtpyssel i varenda hamn, det framkallar minnen som gör ont.
Lediga semesterdagar planeras, kanske på landet, det känns tomt.

Det är svårt, det är tungt. Jag strider mig igenom dagarna. Dagarna är långa nu.
Så tungt , finns ingenting annat att göra än att ge efter inför sorgen och den brutala förändringen i mitt liv. Träna, kämpa på att släppa föreställningen om hur livet skulle ha kunnat vara.

Mors dag, det gick inte att gå till graven.