Det här livet är svårt. Jag försöker att orka, ständigt försöker jag. Att inte ge upp. Att söka efter ny mening. Jag måste ju gå vidare……

Mathias är död.
Mathias har tagit sitt liv.
Han finns inte hos oss.
Verkligheten tränger sig in.
Finns det kraft att stå ut och leva med det allra svåraste.

Tankarna på Mathias liv följer mig, var det bra mörker, svart, ångest. Han lyckades dölja sina svårigheter så väl. Dölja bakom det glada ansiktet, dölja med energi och engagemang, kan det verkligen vara så. Jag kommer inte att få veta, men jag läser texten skriven av en präst. Hon är full av klokskap och uttrycker det som att det svåra är inte hela sanningen om en människa som tagit sitt liv, aldrig någonsin. Sanningen är att det fanns glädje, ljus och kärlek i livet.
Försöker tänka så, på alla de ljusa och glädjefulla stunderna med Mathias, kanske kanske kommer det att bli de starkaste minnenena. Men inte än, jag kan inte förstå vad som hänt, så inte än. Kanske.

Min saknad gör så ont, jag saknar Mathias så innerligt, det är så tomt.
Jag älskar dig så mycket, så mycket.