11 månader har gått. Årsdagen närmar sig och det är visst så att det är en julhelg innan dess. Jag är förvånad över att tiden går. Tiden kommer nog att fortsätta gå resten av december också.  Jag fortsätter att överleva.  Att överleva när det värsta som kan hända har hänt.
Nu jobbar jag 100%, jag är på mitt jobb och dagarna där börjar falla på plats. Tror att det fungerar rätt ok, jobbmässigt. Visst blir jag trött, visst undrar jag varför vissa småfrågor kan vara så viktiga för somliga. Visst undrar jag varför det kan klagas över barn och deras aktiviteter, jag har sådan lust att säga att de ska vara tacksamma över att de får skjutsa och inte gå till en grav och tända ljus.
I mitt förra liv fanns en liten kudde , den som fick tuffa mail att kännas lite mjukare, den som dämpade stresspåslaget när allt händer samtidigt, den som mildrade de kommentarer som jag kanske tyckte var lite märkliga kommentarer. Den kudden har jag tappat, kanske för alltid. Nu är stressen okontrollerad och omedelbar.

Vissa dagar är väldigt tunga, med tunga och långa och svåra tankar. Vissa dagar tar jag mig igenom med ganska bra struktur. Men kapaciteten, den känner jag att den har jag inte hämtat upp. Tankarna, koncentrationen tar kraft och så är det när man lever ett trasigt liv.

Så här ska mitt liv vara, ett liv utan Mathias. Jag vet att jag har så mycket i mitt liv, 2 barn, 1 barnbarn och så mycket mer. Men hur ofta är det inte så att vi fokuserar på det vi inte har eller på det som är jobbigt, det negativa. Det finns människor runt oss hela tiden som ser det som inte är ok. Det finns de som förklarar det genom vår genetiska historia, det är ett inlärt beteende sedan urminnes tider. Att hjärnan är inställd på att förutse och varna oss för potentiella hot. Det vill säga det som är dåligt. Nu lever vi inte så idag, världen är generellt sett trygg.
Med sorgen och saknaden kommer tankarna. Det krävs kraft och energi för att skapa en förändring. I den djupa sorgen finns inte den kraften.

Hela mitt liv ska jag leva med saknaden efter Mathias.
Älskade Mathias, det gör så ont.