Under året som gått, sedan den 14 januari 2018, det året har jag genomlevt, överlevt. Jag vet att dagarna har gått, jag vet att jag inte trodde att det var möjligt. När jag fick beskedet trodde jag att jorden skulle stanna, det var omöjligt att någonting kunde fortsätta att fungera när Mathias var död.
Dagarna har gått, jag kom tillbaka till jobbet, jag träffar mina vänner,  jag jobbar så hårt för att få min tillvaro att rulla på. Men allt är grått, världen har tappat sina färger. Det var så mycket Mathias, han målade fina färger i min tillvaro, han satte sina nyanser på det mesta.

Tänker på ett samtal med en av Mathias fina vänner. Han reflekterade över att han inte tycker att han upplever lika mycket nu, det var Mathias som ofta fick igenom sina ideer, genomförde utflykter och andra aktiviteter, ofta var det han som drog och ofta blev det fina upplevelser. Det finns en saknad i det, en stor saknad.

Årsdagen av Mathias död närmar sig. Jag vet inte hur jag kommer att reagera, men jag tänker mycket på de här dagarna och förra året. Att Mathias bara hade dagar kvar i sitt liv. Att livet snart var slut. Att Mathias var så sjuk. Att han tänkte tankar på att ta sitt liv.  Varför ?Vad kunde jag gjort? Vad borde jag förstått? Jag tänker och tänker, varför kunde han inte stanna kvar?
Jag har inte bestämt vad jag ska göra den dagen. Jag har klarat så många svåra dagar, så den här dagen kommer även den att passera. En dag till att ta sig igenom utan att Mathias är här.