En viktig dag, dagen för disputation. Lillgossens pappa var nu klar för disputation. Det har varit mycket förberedelser den sista tiden. Alla artiklar ska vara i ordning och alla kunskaper på plats.Familjen finns med bland åhörarna och är på plats i tid, det är en stor händelse. Lillgossen hinner också testa på att vara föreläsare och ritar formler på tavlan. Liten man vid stor tavla. Sen ska han helt plötsligt vara tyst och sitta still och lyssna. Det gick sådär….
Vi föds och vi dör, så är det, det går att begripa, men hur kan man förstå . Döden är så obegriplig. När ett barn föds, i det ögonblicket förändras familjens liv på ett sätt som inte kan anas i förväg,På samma sätt är det när ett barn dör. Det innebär en förändring som man inte kan föreställa sig. Det är så fel, det är emot livet självt, det ska inte vara så, så fel ordning. Nu har lillgossen blivit…
En vecka till ända, en fredags kväll till som jag totalt kapitulerar för tröttheten. En vecka med så mycket jobb, så mycket tänkande, så mycket minnen. En kväll var jag på ett föredrag i Uddevalla – När ett barn dör- , en mamma som mist sin dotter i lunginflammation, 18 år, berättar om sin sorg. En enkel halsinfektion slutade med lunginflammation som blev så svår att hon dog. Läkarna kunde inte göra mer än vad de gjorde, ingen som gjorde…
Mörker, smärta, ångest,nätter, vaknar, Mathias, tankar och tankar, fel, så mycket som är fel.14 månader sedan Mathias dog. Försöker hitta styrkan i att trots allt ha klarat att överleva i över ett år utan Mathias. Jag är inne på andra våren. Andra våren utan Mathias, en vår med ledsenhet och nedstämdhet. Ser så mycket som framkallar minnen av Mathias. När jag inte är förberedd, när jag inte hinner sätta på mig skölden blir minnena så svåra. Minnena gör så ont….
När livet snurrar fort är det så att jag kan hålla sorgen på en armslängds avståd, ca, längre än så går inte och inte kommer jag undan heller. För så är den där igen, saknaden, sorgen efter Mathias. Kan inte trycka bort allt det onda. Jag längtar så evigt efter honom. Veckan gick fort, intensiva dagar på jobbet igen. I slutet av veckan hamnade jag i ett tillstånd av total förvirring. Allt bara gick på i ett rasande tempo. Möten,…
Våren är på gång, kanske, letar efter tecken. Varför vet jag inte. Har hamnat i meningslöshetsfacket. Men det är någonting som människor gör, letar efter tecken , det finns trots allt en slags förtröstan i det. Ett hopp om att kylan ska fördrivas ur både kropp och själ. Våren var även Mathias tid, hösten var det inte. Undrar om han smittades av energin i naturen, att se växter och djur fyllas av energi, nu ska allt ske. I dag har…
Veckorna snurrar på ganska så fort just nu, det är intensiva dagar på jobbet. Egentligen kanske de inte är mycket mer intensiva än de kunde vara innan Mathias dog, men jag har helt klart tappat i kapacitet. Jag orkar inte med ett lika högt tempo, det är det här med tröttheten, det är det här med diskussioner, prat och ljud. Saknar liksom förmågan att sortera och lyssna på det viktigaste, allt blir som en enda röra. Känt är det också att desto…
Så var det dags för födelsedagskalas. Ett tvåårskalas. Och det är en viktig tillställning, i alla fall för alla oss som har fyllt år många fler gånger än så. Lillgossen hade nog lite svårt att förstå det här med all uppståndelse, att det faktiskt var han som var föremål för all uppmärksamhet. Att få paket. Att öppna paket. Att fylla år. Så var det det här med tårtan, en fin prinsesstårta med två ljus. Nog visste lillgossen att ljusen skulle blåsas…
Veckan har förvånande nog farit fram i ett raskt tempo. På jobbet är det intensivt, tidiga morgnar och långa dagar. Det är stundtals svårt att pussla ihop dagarna, att orka med dagarna, att delta aktivt i allt som pågår, att hålla mig från den svarta avgrund som jag närmar mig kanten av. Att leva det liv jag hamnade i, livet med sorgen som ständig följeslagare. Sorg tar kraft, sorgereaktionerna är kända reaktioner, trötthet, initiativlöshet, meningslöshet, koncentrationssvårigheter, ledsenhet, nedstämdhet , även fysiska smärtor. Allt det här är…
I dag är det 13 månader sedan Mathias tog sitt liv. Ingenting blir någonsin detsamma. Hur kan tomheten vara så tung. Alla dessa månader av skuld, ånget och samvetskval. Vad skulle jag ha sagt, vad skule jag ha gjort? Hur uppfattade Mathias vad jag sa, hur uppfattade han våra diskussioner, våra samtal om psykisk ohälsa, om viljan att komma tillbaka till jobbet, om hans oro för att få struktur på sina forskarstudier? Jag förstod inte om det var någonting som…