5 år utan min son. Nu har det gått 5 år och några veckor sedan Mathias hamnade i det mörkaste mörker av mörker och ingen annan utväg fanns. Just då, i den stunden, tog det mörkret livet.

Det är hela obegripliga 5 år som har förflutit sen den där dagen. Den där dagen när polisen ringde på dörren. Ett liv före den dagen och ett annat liv efter den dagen. Dagen som det fortsatta livet tog en annan vändning. Dagen när aldrigheten blev ett nytt ord i mitt språk. Den dagen omintetgjorde min identitet, omkullkastade hela min tillvaro. Dagen som söndrade oss. Dagen då vi förlorade dig.
Det är nästan som att vara tillbaka i chocken, i den traumatiska tiden. Som att återuppleva det igen.

Den 14 januari för 5 år sedan vaknade jag upp till en dag aningslös om vad den dagen skulle sluta, som alla andra dagar. Mathias fanns med i mina tankar, så nära, vi hade pratat i telefon kvällen innan och vi skulle höras av redan på förmiddagen. Det kom ett sms – hörs senare -. Jag ringde, inget svar. Alla försök på eftermiddagen var förgäves, det vet jag nu, jag hade då förlorat dig till evigheten.

Vi samlas i Svartedalen, storasyster med familj har föreslagit att vi ska besöka skogen, betrakta träden, söka efter spår, grilla, umgås, ägna oss åt precis det som Mathias gillade. Med packade ryggsäckar vandrar vi mot vindskyddet. Det är lugnt i skogen, bara spåren av räven syns. Elden brinner, vi väntar i stillhet på glöden. En stund att minnas Mathias. Vi alla vet att Mathias hade mått gott i skogen. Hur han hade tagit ledningen i att fixa brasan, hur han glatt hade hivat i sig de brända korvarna. Senare på kvällen går jag till Mathias grav, sitter under träden som susar i vinden. Tystnaden på kyrkogården. Jag är så så ledsen Mathias, förlåt att jag inte visste, att jag inte förstod. Du hade behövts här, dina ideer, din kunskap hade behövts här. Förlåt Mathias. Känner skräck över att du suddas bort. Finns inte. Bara borta. Men jag vet att du för evigt finns med mig. Fram ur detta växer saknaden ytterligare efter den fina människan du var, saknaden av att höra dina skratt och dina skämt. Saknaden av att få krama dig, är så otroligt smärtsam. All kraft går åt att hålla ihop.

Jag försöker leva mitt liv och till en viss del fungerar det nuförtiden, men så kommer de här stunderna när jag brutalt kastas ner i den där andra verkligheten, rakt ner i avgrunden, i mörkret. Den förlamande och oroliga känslan, en slags psykisk okontrollerad aktivering i hjärnan följer med känslor av rädsla och skräck. Kaos i tankar och känslor. Skulden skaver, tröttheten som golvar mig. Så tungt att leva livet på ett sätt som det inte skulle bli.

Det är tungt idag.

Mathias