Att förlora sitt barn i självmord innebär att hamna på en ensam plats. Jag har hunnit tänka ganska så mycket under dessa år som förflutit, dagar som blir på något märkligt sätt blir till veckor som blir till år. Det är märkligt att vara i detta livet utan min son. Men livet pågår, jorden fortsätter snurra, livet därutanför tuffar på. Och sorgen efter ett barn är en förtärande sorg, det skakar om i grunden, det sätter mina nya ramar. Livets flöde blir bräckligt, ibland ett avståndstagande till det liv som pågar därute. Ett av mina barn orkade inte leva och under tiden livet pågår är det också med en ständig påminnelse om att någonting är fel, så fundamentalt fel. Så fel att det finns inga ord som kan förmedla det orimliga i vad som är fel. När livet kastades omkull med Mathias självmord innebar det en ny verklighet, den nya verkligheten är en ensam plats. Det blir så när livet gör så ont att leva. Det finns fler som drabbats och som vet. Livet och smärtan och tankarna på de liv som så brutalt togs ifrån dem. Det liv som Mathias inte orkade fortsätta. Mathias liv som mörkret tog, den enda utvägen från livet för att fly från smärtan.

När helgerna närmar sig så går det inte att undvika all uppmärksamhet kring jul och nyårsfirande. Helgerna som jag helst bara vill ska försvinna, försvinna ur mitt liv, suddas ut i kalendern. Minnen från helgerna, minnena av min Mathias som anländer till jul, det är minnen som finns kvar. Jag vill inte känna några minnen, inga dofter från skinka, julgran eller ljus.

För sen kom döden.

Jorden rämnade.

Skulden. Ensamheten.

Även om det inte alltid syns, sorgen, aldrigheten, förtvivlan, så är saknaden med och visst är Mathias också med, han med så mycket mer än vad någon kan tro. Jag tänker ofta på vad Mathias skulle ha sagt eller tyckt i olika situationer. Ibland kan jag hämta styrka idet. En känsla av att Mathias superkrafter stödjer och stöttar. Känner också skuld över att jag ibland glömmer bort men vet samtidigt att det gör jag ju inte, sorgen finns ständigt där men i olika former. Det har varit många stunder med smärta och tårar, jag vet att det kommer stunder med smärta och tårar. Det är en del av vardagen numer.
Smärtan kommer alltid ikapp. Den sortens smärta kommer alltid ikapp.
Det tär, det är så tungt att leva med ett hjärta som värker.

Att få prata om Mathias, att få känna att han han faktiskt är med. Ibland är det är jobbigt, ibland är det svårt, och ibland så känns det lättare. Och det känns mindre ensamt.

Nu är helgerna är över. Den 14 januari är nästa datum som jag vill ta bort ur kalendern. 5 år har gått.
Oron och anspänningen gror, smärtan i hjärtat tilltar.
Du skulle varit här, du skulle varit 34, du med din energi och ständiga påhittighet, du skulle varit här.

Jag älskar dig då, nu och för alltid….

mamma