På ängarna vid stallet blommar ängsbräsman, nu när det har blivit så varmt så har blommorna slagit ut snabbt. På bara två dagar har det blivit ett hav av blommor. Jag dröjer mig kvar en stund på ängen, jag har ingen brådska, hästarna betar och är så nöjda i hagen jämte, de lever i nuet. Njuter av det som ges för stunden, inga sorger, inga framtidsförväntningar.
Jag väntar på att aurorafjärilarna ska komma till blommorna, det är vackert att studera.

Mathias är med mig mest hela tiden, det går liksom inte att sluta tänka på hans glada tillrop och kommentarer. I går var det torsdag och på torsdagskvällen kom ofta ett mms med en bild från kvällens yogapass. Det var några vänner som samlades för en gemensam yogastund, ofta torsdag kväll. Efter avslutad yoga blev det middag och kompishäng. Stunder som Mathias värdesatte och delade med sig av, nu är det tomt på mms.

När jag lämnar ängen ska jag åka till en lunchträff. Det blir en långlunch med min vän med de djupa tankarna. Min vän stöttar och ger mig den tid som behövs. Vi sitter utomhus på bryggan, vattnet är nära och vi känner den ljumma havsbrisen. Vi samtalar mycket om Mathias, om hans sjukdom, men också om mig. Hur ska jag kunna bygga upp den raserade grunden, hur kan jag bygga upp ett nytt liv, hur stabilt kan det bli när jag har förlorat ett barn. Om allt vore logiskt och vi handlade därefter skulle det inte vara så konstigt, men det finns känslor också, de faller inte inom logiken. Men logiken finns, så kan jag använda den så kanske jag kan styra känslorna åt det håll jag vill. Någon gång , för vi har utelämnat den faktorn som kallas tid.

Så onödigt fel att Mathias lämnade oss, det är så fel och jag har så svårt att hitta bitarna till min nya grund. Att förlora ett barn är att förlora en bit av sig själv, att förlora ett barn är i grunden fel, var är logiken.

Älskade, älskade Mathias, så fel och jag saknar dig så innerligt.