Så är det vårmånad på gång. Påskhelgen är över igen och jag har till och med hunnit jobba några veckor efter det. Påsk, ja, den helgen får liksom bara flyta på. Såsom det liv som blev. Jag vill inte tänka så mycket på helgen som sådan, ständigt försöker jag trycka bort tankarna. Det är mycket av en familjehelg och den sortens helger vill jag helst sudda bort ur kalendern. Däremot så tar jag de extra lediga dagarna till lite extra vila, sorgen är tung att bära. Den tär och jag märker att kroppen har tyngts med många extra år, så även själen.
Men familjedagarna. Det går inte att vara blind för allt. Påsken finns runt omkring. Tankarna finns, nöter sig fast. Ibland, under en kort sekund känns det i mina tankar som att Mathias bara är någon annanstans. Han lever sitt liv och att det helt enkelt bara är längesedan vi sågs , hördes av, pratade. Eller inte ens speciellt längesedan , i den minimala sekunden hinner inte tidsbegreppet med. Men när sedan verkligheten av full kraft väller in gör det lika ont varje gång. Så oåterkalleligt. Ibland är saknaden en innerlig ledsenhet. Den ledsenheten slår inte lika hårt, det är den sorgsenheten som finns i mitt liv, som mitt liv vilar på. Alltemellanåt tar sorgen krafttag i hela min existens. Och ångesten, Mathias ångesten, den är hård och det är då jag sjunker.

I coronatider, förkylningstider, vänta på vaccintider och aprilväder ges tillfälle till att läsa böcker och städa bildbiblioteket. Sociala kontakter kan bara ske utomhus, i kaffet hamnar hagel, så tiden på mötena blir därefter. Lillebror vet vart han ska vara. Norge. Inte går det att hälsa på. Ingen öppning kan ses i överskådlig framtid. Storasyster med familj, går omkring med näsdukar och nyser. Lammsteken får levereras i picknick korg, att träffas är ganska så uteslutet i det läge som råder. Emellertid ett utmärkt tillfälle att fördjupa oss i vad som menas med aprilväder, sol i två timmar, busväder med hagelskurar i två timmar. Nya väder mest hela tiden. Lite kalla och ruggiga väder. Tar istället tag i tillfället att läsa och begrunda. Mathias kommentarer angående väder finns tydligt i minnet -klä på dig och gå ut, en hagelskur, studera det, du är väl ingen innekatt – . Börjar läsa i de böcker som Mathias rekommenderade – Läs den här , mamma- och så som med så mycket annat, så gick tiden, för den boken kunde vi diskutera senare. Nu, när det inte går så inser jag att de böcker han läste och ville prata om är mycket välskrivna böcker med budskap.
Inneväder med inneaktiviteter gör att jag återigen försjunker i minnen av påskhelger när vi var tillsammans och påskhelger när Mathias var på andra äventyr. Familjeutflykter, som det året vi snubblade över tjädertuppen. När vi såg den trodde vi att någon skämtade och fixat en påsktjäder, men den var äkta. Minnen som vi senare kunde återvända till och tillsammans le åt. Nu är jag ensam i de minnena. Sorgens oändliga ödsliga ensamhet.
Skidäventyr eller annat pyssel. Hans sista påskhelg var det pyssel med folkbåten och påskmiddag med bästa vännens familj.
Skidutflykterna om våren, när solen började värma snön i fjällen, hans lycka över att vara i den miljön, att fixa långturen på skidor, utelivet i tält, med stormkök och välpackad ryggsäck.
Alla helger med folkbåten. Mathias som så förnöjt återberättade händelser från hamnen, ibland var han dock lite frustrerad, när saker inte gick så fort som han ville….. i vanlig Mathias stil alltså. Om hur han hamnade på Henriksdalsberget. Ett läge som var ett Mathiasläge, bara trapporna ner till hamnen, ner till båten. Folkbåten som han skulle rädda, ett av alla Mathias räddningsprojekt.

Första gången jag var med och kollade runt vid Henriksdalsringen , det var om hösten. Mathias hade köpt sin lägenhet och längtade till inflyttningen. Jag var på besök och som alltid var det ett fullt planerat schema med de aktiviteter vi skulle göra under helgen. Ett besök vid Henriksdal ingick i planerna. Från busshållplatsen tog vi trapporna upp till husen, 192 trappsteg, räknade och skrattade. Vi gick runt det stora, stora kvarteret, husen som bildade en ring. Allt så mycket större än de områden där både Mathias och jag brukar röra oss. Vi sökte efter de fönster som tillhörde den lägenhet som snart skulle vara hans, snart var det inflyttning. Hela besöket var fyllt med en spänd förväntan på att flytta till en egenägd lya och att flytta in till Stockholm.
Nöjda åkte vi med bussen till Norrtälje. Nöjda över dagen tillsammans med vänner i Stockholm. Vänner sedan många år som nu också bor i huvudstaden. En trygghet i det , så som Mathias uttryckte det. Bra tänkte jag. Mycket nöjda med att ha undersökt och kollat läget på Henriksdal. Mycket, mycket nöjda över att allt kändes så bra.

Vi räknade dagarna till inflyttningen.

En av de sista dagarna i november var det då äntligen dags, flyttlasset gick på helgen, nätterna innan sov Mathias på en madrass i sitt nya vardagsrum, nu tänkte han inte missa någon tid i Stockholm. En ny tid hade tagit sin början. Bussenpendlingen från Norrtälje var nu ett minne blott.

En fin inflyttningspresenten av bästa vännen var en tavla på en spillkråka. Vännen som visste att Mathias skulle uppskatta en tavla med en spillkråka, ordnade med en fin ram till bilden och gåvan överlämnades. Tavlan fick sin plats i vardagsrummet, med den vita väggen som bakgrund blev placeringen så stilig. Med vilken värme och omtanke den presenten gavs. En noga utvald present till en betydelsefull vän.
Nu har jag den tavlan här hemma. Jag tittar på den varje dag, minns och tänker. På Mathias, på lägenheten, på Mathias fina vän och den fina vänskapen.

Mathias hade en plan, han ville till Stockholm, han kom till dit, köpte sin lägenhet. Vad hände sedan? Var gick det så fel? Varför ? Varför fanns ingen annan utväg? Varför fanns inte kraften att övervinna smärtan?

Dina vänner lever vidare, rotar sig, jobbar engagerat i sina olika yrken, fler små barn kommer till världen- ja, det är ju trots allt livet som pågår. Oavsett.  Och jag undrar var i livet du skulle varit om du varit här.