Björnbär, snår och taggar, terapi. Jag har tagit mig ut mot havet, till det ställe där björnbärssnåren täcker sluttningen, ett fint söderläge. Samsas med kossorna om de sista bären. Kossorn gillar björnbär, det gjorde Mathias och det gör lillgossen, så jag har fint sällskap. De ser faktiskt väldigt kloka ut och ögonen, det är de finaste ögon jag sett. Undrar om de känner vad jag känner. Det ser ut som om de förstår. Buskarna har producerat så mycket bär i sommar. Nu är det inte så många bär kvar, bara lite rester. Precis som jag, tänker jag, bara en liten rest kvar av det som var jag.

Några segelbåtar tuffar förbi mellan öarna. Jag ser bryggan på Bassholmen. Bassholmen där vi förra året tog ett strandhugg på vår paddeltur. Mathias levde, han var så levande, han var så nöjd när han paddlade sin träkajak mellan öarna mot Bassholmen. Vi skulle övningspaddla, ett lagom tempo. För mig gällde det att hålla rätt på kursen, paddeln och få en lagom takt i mina armar. Rak rygg och titta dit jag skulle, sen gick det fint. Mathias var nöjd med det också.
Övriga familjen kom till ön med plastbaljan, en träff som vi bestämt vid frukost så att vi kunde få en gemensamhetsfika. Mathias tog upp lillgossen från båten och stegade iväg med honom på armen. Siktet var inställt på glass. Lillgossen hade inte hunnit få av sig sin lysmaskväst, men det fixade Mathias så omsorgsfullt när vi väl var framme vid glasskiosken. Jag hade liksom fått småspringa jämte för att hinna med i hans vanliga gångtempo, redo att hjälpa till med barntillsyn. Min insats visade sig var helt överflödig. Den ömhet han visade Lillgossen finns kvar på min näthinna, som en tatuering, för alltid.

Minnena gör så ont. Det är inte rättvist, Mathias, en sådan fin människa och son, jag kan inte slå bort tankarna på hur  det skulle kunna ha varit om inte……

Läser en bok ”Min man dog tusen gånger”, mycket handlar så klart om sorg och saknad, hur livet går vidare. Har kommit till ett kapitel där hon som mist sin man återigen får säga att hon är änka. I det fortsatta samtalet pratar de om döden som kan komma plötsligt.
– Jag har fyra barn , jag kan inte föreställa mig hur det skulle gå om någon skulle dö…….
– Du tänker dig att det skulle vara det värst som kunde hända. Men du överlever. Du måste.
– Jag vet inte.

Jag vet inte, jag lever vidare, måste kämpa, måste se de nya dagarna, måste se det som finns.  Så stannar tankarna av, de försvinner ut i meningslösheten.

Min fina, fina Mathias, jag vet inte.