Hösten kommer, så är det. Jag brukade tycka om hösten, en riktigt bra årstid. Den klara kyliga höstluften, alla färger blev så vackra. Det var liksom något med ljuset. Men det har hänt något med ljuset i år, de klara fina färgerna är borta, allt är som i ett dis, matt …grått.
Kan inte komma undan , det blir höst. Jobbet drar igång, där är det som vanligt, allt pågår som om ingenting har hänt. Hur ska jag kunna tona in, sluta tänka på Mathias död, styra tankarna till siffror och molekyler. Innan sommaren försökte jag lura mig själv, det gör nog mindre ont när sommaren är över och hösten kommer. Sommaren var Mathias tid, hösten var det inte. Nu är hösten här och saknaden växer, det onda gör ännu mer ont.

Lillebror har återvänt till staden norr om Polcirkeln. Ett avsked som var tungt. I det liv vi hamnat känns avståndet långt, så mycket längre än vad som är hanterbart. Att bara ses över en kopp kaffe, göra en snabbkoll av läget, en uppdatering och en stund av minnen. För mig skulle det vara så betydelsefullt. Svår snabbkoll att klara över telefon.

Det blir aldrig som vanligt. Jag söker efter kraften som behövs för att ta stegen. Stegen i tillvaron, stegen i jobbet. Första veckan på jobbet är avklarad, fredagen blev ett jobbigt pass. 50% jobbar jag nu. Tillsammans med en av mina arbetskamrater som stöttat så mycket har vi planerat vad jobbet ska innehålla. Men idag blev det kortslutning, rörigheten i hjärnan tilltog och det blev error  ”Mathias”, trodde inte jag skulle kunna göra en omstart. Allvarliga planer på att släcka ner, sätta mig i bilen och bara köra utan mål.  På något märkligt sätt stannade jag kvar. Dagens uppgift blev klar i tid.

Kraften söker jag i hästkrafterna. Ryktar noggrant, tänker på att vara här och nu. Pälsen är så len. Skrittar ut på ängen. De stora ytorna på ängen fyller  Deily med energi. Hon tycker absolut att vi ska hoppa över stockarna som finns utplacerade på ängen. Så då gör vi det. Jag känner känslan, det var länge sedan. Svalorna flyger lågt över ängen, de samlas nu och börjar tänka på sin resa. De väntar på att den sista kullen ungar ska bli flygga, medan de väntar jagar de flugor . De är överallt, med hög hastighet på svalor och hästekipage så krockar vi nästan. Svalorna är så fina, så smidiga, Deily likaså.
Så överraskas vi av åskregnet, både vi och svalorna får bråttom från ängen. Min tvåbenta stallkamrat undrar var det regnet kom från. Att det var ett riktigt blött regn konstaterar vi när vi väl är räddade i stallgången. Blöta spår följer oss.
En fredagseftermiddag med hästkompis, stallkamrat och svalor. After work. Before home.

Åker hem och bokar resa till Narvik.

Tänker så mycket på dig Mathias, varför?  VARFÖR ? Vi skulle ju summerat veckan, pratat om lena hästpälsar och planerat resor. Och du hade varit intresserad av allt. Älskade son, så obeskrivligt saknad.