En viktig dag, dagen för disputation. Lillgossens pappa var nu klar för disputation. Det har varit mycket förberedelser den sista tiden. Alla artiklar ska vara i ordning och alla kunskaper på plats.
Familjen finns med bland åhörarna och är på plats i tid, det är en stor händelse. Lillgossen hinner också testa på att vara föreläsare och ritar formler på tavlan. Liten man vid stor tavla. Sen ska han helt plötsligt vara tyst och sitta still och lyssna. Det gick sådär. Jag hade anmält mig som lektant och vi hamnade på en ganska bra lekplats, Chalmers långa korridorer. I dessa går det fint att springa runt i, det går att få upp bra fart.

Presentationen och utfrågningen går fint och när betygskommiteen har gjort sin överläggning så kommer beskedet: Godkänt.
En milstolpe avklarad , nu börjar ett nytt avsnitt och det blir i det fortsatta arbetslivet.

Avhandlingens titel är – Housing Aquaporins in Nanostructured Glass– I avhandlingen studeras en ide om ett hållbart system för att rena vatten. Detta genom att använda naturliga aquaporiner. Aquaporiner är timglasformade kanaler som finns i celler. Vattentransporten in och ut ur cellen sker genom de här kanalerna, och det är bara vatten som kan passera, naturens fiffighet. Men så måste aquaporinerna stabiliseras, de ska inte användas i sin naturliga miljö. Att tjäna oss i vårt syfte att få rent vatten måste ske i stor skala. Studien går ut på att stabilisera med hjälp av kiseldioxid (huvedbeståndsdel i glas). Också det inspirerat från naturen, den här gången från kiselalger.
Många invecklade studier, diagram, kurvor, figurer, referenser visar att aquaporiner kan stabiliseras med hjälp av kiseldioxid.
En ide som höll, nu ska någon annan fortsätta att utveckla och tänka, så iden blir verklighet.

I avhandlingen finns en dedikation till Mathias. En sådan fin handling, en så fin mening. Så stor betydelse för mig, Mathias var med även denna dag.
Det betyder så mycket för mig. Det kommer alltid att betyda så mycket för mig.

Forskningen om vattenreningsprocesser är något som även väcker mitt intresse. Så mycket vatten som vi använder och smutsar ner på ett sätt som inga ekosystem tjänster i världen har en chans att rätta till, det måste vi fixa själva. Men nu är vi så korkade att vi inte riktigt förstår det, då är reningen ett måste för naturens existens.
Det står också nämnt i inledningen till avhandlingen att vi så klart måste angripa källan till problemet, att minska vårt ekologiska avtryck.

Återigen så vet jag att det är en fråga som hade fångats av Mathias. En inledande mening och sedan hade frågor , tankar, och åsikter bytts i livliga diskussioner. Mathias som hela tiden bollar kommentarer, ideer och leder tankarna in på nya spår.
Allt gör så ont, allt gör så oerhört ont. Saknaden skriker, och den skriker högt.

Efter tillställningen som avslutades med lunch och en lättad doktor åker jag hem igen.
Jag åker ut till skogen, jag plockar de silkeslena, glänsande videkissarna. Åker vidare till graven och sätter ner de fina kvistarna på Mathias plats.
Stannar länge, där vid graven, under träden. Tänker på dagen, presentationen som gick fint. Dedikationen till Mathias, hans namn finns med i avhandlingen. Att avhandlingen är tillägnad Mathias är så fint, betyder så mycket. En handling som gör att jag orkar en vecka till , en månad till, ett tag till. Att känna att Mathias finns i minnena, han är mer nära då.

Mathias hann aldrig själv att färdigställa den forskning som han påbörjade. Han hade så stora planer.