Då var det vår tur. Nu har vi på västkusten också fått minusgrader, sol och till och med vindstilla. Det var bra att de kom de där minusgraderna. Jag behöver öva lite innan jag åker norröver. En fin första adventshelg. Kallt och klart. Ridtur med min varma vän, hon med den guldglänsande pälsen. Hon är där och kräver inget, nöjd med att bara vara tillsammans. Vi bestämmer oss för att komma ut i skogen. Det är ett lite frasande ljud…
”Vi måste svänga in här” ropar jag till Lillebror som sitter vid bakom ratten. Jag har belönats med några dagars samvaro med Lillebror. Han är på västkusten, på genomresa, men ska norröver igen. Vi svänger in på vägen där oxlarna står, spejar över grenarna där klasar av oxelbär pryder träden. Så ser vi dem, eller rättare sagt lillebror både ser och hör, Tallbitarna. De fina små fåglarna som klänger runt i grenverket. Ovanligt att dessa fåglar kommer så långt ner i…
I all uppgivenhet och trötthet så finns inget alternativ, måste stiga upp på morgonen och jag gör det. Kämpar och kämpar igen och igen. Under hösten har tröttheten varit min ständiga följeslagare, det är den tröttheten som inte går att vila ifrån. Tröttheten som känns i hela kroppen och den finns där redan på morgonen. Det är som om verkligheten kommer kommer ikapp igen, att det återigen ältas och ältas, att det är så att Mathias inte finns med. Han finns…
För 16 år sedan hämtade vi en liten kolsvart kattunge. Denna lilla, lilla kattungen utvecklades till en bestämd liten kattfröken. Otämjbar. Men ack så charmig. En medlem i familjen.Men hon har inte riktigt varit sig lik ett tag, inte orkat busa och inte intresserad av mat på det sätt som hon alltid varit tidigare. Det blev besök hos veterinären i veckan och där kunde konstateras att hon var så sjuk och att ingenting kunde göras. Det fanns ingen återvändo, beslutet…
Det blev en ny dag, det blev en ny vecka. Fortsätter att förundras över hur tiden ändå tickar på. Jag tog ledigt från jobbet på födelsedagen. Det känns ändå som att jag klarar arbetsdagarna ganska så bra. Alla dagar är tunga, vissa dagar är ännu tyngre, så jag var ledig. Vill inte utmana med min irrationalitet, det är så mycket som ska hanteras med viss eftertanke just nu. Allt kan bli fel.Irrationalitet och panik, det är de känslor som alltför…
När man drabbas av en så stor förlust som att förlora ett älskat barn i suicid, då väcks tankar som iallafall jag aldrig hade tänkt i mitt förra liv. Mitt liv handlar om före och efter. Den 14 januari 2018.Det är mötet med dödens makt, som ger en insikt i alltings flyktighet, hur sårbart livet är men också vilka krafter jag inte visste att jag hade inombords. Att få kraften att fortsätta möta dagarna, det jag trodde var omöjligt. Men…
Sommaren går mot sitt slut. Semester dagarna har också tagit slut. Nu är det bara så att höstens arbete börjar , i år igen. Lillebror har varit på besök på Västkusten några dagar. Det blir intensivt när man träffas. Resan är lång och så mycket spontanitet är svårt att få in i de besöken. Komma förbi på en kopp kaffe funkar liksom inte. Nu var han iallafall i sommarhuset några dagar. Det är både fint och tungt. Tungt för att…
Sommaren förflyter, det är fina dagar på västkusten. Har varit ledig från jobbet några veckor, känns som en välbehövlig ledighet. Att vara på jobbet är krävande, att ständigt försöka trycka bort tankarna på Mathias, att ständigt söka efter ett nytt liv, ett liv att förhålla sig till. Tröttheten finns med för känslan är att jag är inte delaktig i det liv som alla andra rullar på i. Det gör mig stressad och trött. Jag är kvar utanför det där ekorrhjulet…
Jag saknar dig Mathias……. Tiden och livet går fort. Det är som att leva två liv samtidigt, att livet är så svårt, att sorgen och saknaden efter Mathias är så svår, samtidigt dubbelt, så märkligt med stunder som kan erbjuda så mycket fint. Vilket liv är verkligt, vad är vad. Ofta finns en overklighetskänsla, att inte riktigt vara med, att inte känna närvaro, att livet är avskalat. Det är det. På nätterna, vaknar,ofta, då ger sig känslan av total meningslöshet…
Mathias har varit död i nästan 17 månader, snart i ett och ett halvt år. Ibland tror jag inte att det kan vara så, det kan inte vara så att Mathias är borta. Men den brutala verkligheten tar tag , jag blir återigen medveten om att det är precis så det är. Medvetenheten gör så ont, det gör så outhärdligt ont. Fysiskt ont, psykiskt ont. Går inte att beskriva hur ont, går inte att förstå. Har svårt med livet, jag…