Äldre, vilsen och trött.
Åtta år har gått sedan Mathias dog. Det är märkligt med tiden. Den har både rusat förbi och stått still. Kalendern säger att det gått åtta år, men mitt mammahjärta räknar inte i år. Det räknar i saknad.
För den som aldrig har förlorat ett barn på det här sättet är det kanske lätt att tro att åren läker. Att sorgen bleknar, att den blir mindre, att den till slut bara finns där som ett svagt minne.
För mig har det inte blivit så.
Sorgen har förändrats, men den har inte blivit mindre. Den har flyttat in i mig och blivit en del av den jag är. Jag är fortfarande lika vilsen som den där fruktansvärda januaridagen 2018 när Mathias tog sitt sista steg. Jag har bara blivit äldre.

Ytterligare en midsommarhelg har passerat. Ytterligare en av livets stora stunder, en sådan som fylls av glädje och framtidstro.
Vårt underbart fina lilla barnbarn fick sitt namn i en vacker namngivningsceremoni mitt i midsommarhelgen.
Allt var så genomtänkt, kärleksfullt och inbjudande. Perfekt helt enkelt. Och så platsen de valt, så mycket hemma för mig som det kan bli. Så många unga familjer var med och delade glädjen. Barn som sprang omkring i sina fina midsommarkläder, skratt, förväntan och gemenskap. Platsen var precis i Mathias stil – Bokenäset, vid en gammal hembygdsgård, med havet, klipporna och den där västkustkänslan som han älskade.

Förmiddagen bjöd på åska och skyfall. Men precis när ceremonin började sprack molnen upp och solen tittade fram. Jag kunde inte låta bli att tänka:
Var det du, Mathias? Var du med och ordnade det här, precis som du alltid ville?

När föräldrarna sjöng Oscar Danielssons sång Besvärjelse brast det inom mig.

”Och vi ska följa dina spår
vi vill veta vad du gör och hur det går
och sen efter några år
sitter vi barnvakt så ofta vi får…

…Jag lägger handen mot din kind
mina läppar mot din panna
viskar några ord
som du inte kan förstå
men som ska skydda dig ändå.”

De orden träffade mig rakt i hjärtat.
Jag tänkte på alla de gånger jag själv lade mina läppar mot Mathias panna. Alla gånger jag försökte skydda honom, precis som mammor gör. Men min kärlek kunde inte skydda honom från det mörker som till slut blev för tungt.

Det är en sorg som aldrig lämnar mig.

Tillsammans sjöng vi Ted Gärdestads

”Ge en sol till jordens barn…”

Ted Gärdestad visste också hur mörkret kunde kännas. Ändå skrev han om solen, om naturen och om hoppet. Jag önskar så innerligt att Mathias hade fått känna mer av den solen och att det ljuset hade övervunnit mörkret. Att det blivit så för dem båda.

Under fikat satt vi i den ljusa lokalen, omgivna av midsommarblommor och glada människor. Samtalen handlade om framtiden, om barnen och om livet som ligger framför dem.
Och jag tänkte så mycket på Mathias.
På att han skulle ha varit där. För sin egen skull. Som farbror, som son, som den han var. Han missade livet. Alla de där dagarna som skulle ha blivit hans.

Åtta år har gått.

Jag är äldre nu. Men jag har fortfarande inte funnit något sätt att förlika mig med det som hänt. Jag har lärt mig att leva vidare, men inte att leva utan saknaden. Jag skrattar ibland, jag gläds åt mina barnbarn och åt livet som fortfarande pågår. Men det finns alltid ett rum i mitt hjärta där Mathias saknas. Det rummet blir aldrig tomt på sorg.

Mathias finns med mig varje dag.
I varje högtid. I varje familjesamling. I varje framtidsplan som han aldrig fick uppleva.

Sorgen följer inte tiden. Den följer kärleken.

Och kärleken till mitt barn tar aldrig slut.

Mathias ❤️ den finaste av alla själar ❤️🦋❤️ Älskar dig, i evighet.

Din mamma.