Solen skiner och det händer mycket därute. Börjar bli lite smågrönt. Det finns nog en del stress även där, det är så mycket som ska hinnas med. Tyder på det så ivriga som stararna är. Inte tid för vila och så ska grannen hela tiden överröstas. Fiffigt är det med de knoppar av olika slag som anläggs redan på hösten eller sensommaren och innehåller anlagen för det som ska bli grenar och blad eller blommor. Ett förråd av näring med…
Veckorna snurrar på ganska så fort just nu, det är intensiva dagar på jobbet. Egentligen kanske de inte är mycket mer intensiva än de kunde vara innan Mathias dog, men jag har helt klart tappat i kapacitet. Jag orkar inte med ett lika högt tempo, det är det här med tröttheten, det är det här med diskussioner, prat och ljud. Saknar liksom förmågan att sortera och lyssna på det viktigaste, allt blir som en enda röra. Känt är det också att desto…
Veckan har förvånande nog farit fram i ett raskt tempo. På jobbet är det intensivt, tidiga morgnar och långa dagar. Det är stundtals svårt att pussla ihop dagarna, att orka med dagarna, att delta aktivt i allt som pågår, att hålla mig från den svarta avgrund som jag närmar mig kanten av. Att leva det liv jag hamnade i, livet med sorgen som ständig följeslagare. Sorg tar kraft, sorgereaktionerna är kända reaktioner, trötthet, initiativlöshet, meningslöshet, koncentrationssvårigheter, ledsenhet, nedstämdhet , även fysiska smärtor. Allt det här är…
I dag är det 13 månader sedan Mathias tog sitt liv. Ingenting blir någonsin detsamma. Hur kan tomheten vara så tung. Alla dessa månader av skuld, ånget och samvetskval. Vad skulle jag ha sagt, vad skule jag ha gjort? Hur uppfattade Mathias vad jag sa, hur uppfattade han våra diskussioner, våra samtal om psykisk ohälsa, om viljan att komma tillbaka till jobbet, om hans oro för att få struktur på sina forskarstudier? Jag förstod inte om det var någonting som…
Starka vindar har det varit på västkusten den här helgen. När blicken drar över havet syns inte någon gräns mellan vatten och himmel. Stannar upp och vilar i tanken. Det vita vågskummet yr. Gråtrutarna hänger över havet, de liksom bara seglar i vinden. Alla dessa dagar som jag möter och när jag återigen är övertygad om att Mathias ville leva. Han var så full av energi, så genuint smittsamt inspirerande, så närvarande. Det har regnat näst intill oavbrutet i inledningen till helgen. I min helgplan…
Det är mörkt, det är tungt, det är grått, jag är så söndrig, jag är så trött. Så obeskrivligt trött. Jag bär Mathias med mig i mina tankar en stor del av min tid. Det finns så mycket minnen av min färgstarka son. Det är ett tungt ok på mina axlar. Går till jobbet, för det mesta lyckas jag bära min sköld under dagtid. Vara engagerad i jobbet, tänka ut nya ideer. Det går så mycket energi till att hålla…
Veckorna efter årsdagen har varit tunga. Det är tungt. Jag har varit mycket på jobbet, där har det varit smått kaosartat. Inte hela tiden förståss, men eftersom min förmåga till koncentration har nått en nedre gräns, så är min känsla att det är mer kaos än kontroll. Jobbet är jobbet, det är ändå stunder där, när jag kopplar bort Mathias. Det är ett ställe där han inte varit. Visst har han ringt, visst är det så att hans mail dyker…
Den 14 januari , en söndag, var den dag då Mathias inte orkade leva längre, den dag som han inte uthärdade sjukdomen, då den enda utvägen som han såg, var att ta sitt liv. Jag fick ett sms på morgonen, sen var det tyst i telefonen. Jag försökte nå honom under dagen, inget svar. Men jag visste att han skulle iväg och träffa sina kompisar och sedan tillbaka till sjukhuset. Så jag ringer väl senare igen, så tänkte jag då….
Under året som gått, sedan den 14 januari 2018, det året har jag genomlevt, överlevt. Jag vet att dagarna har gått, jag vet att jag inte trodde att det var möjligt. När jag fick beskedet trodde jag att jorden skulle stanna, det var omöjligt att någonting kunde fortsätta att fungera när Mathias var död. Dagarna har gått, jag kom tillbaka till jobbet, jag träffar mina vänner, jag jobbar så hårt för att få min tillvaro att rulla på. Men allt är…
Hur går det att möta och klara av en julhelg efter att ha drabbats av en sådan stor och tung sorg. Sorgen och saknaden är med i varje stund så julhelg eller vanlig veckodag, tiden går. Så jag har försökt att inte göra så stor sak av att det är julhelg. Det var på det viset att vi redan för flera år sedan hade börjat fundera på att minimera julfirandet. Träffas skulle vi så klart göra, men laga mindre mängd mat, mindre mängd julklappar, mindre jul. Men kanske mer tända ljus,…