Sommardagarna är tunga, sorgsenheten och saknaden går inte att tränga bort. Mathiastankarna är här.
Så surrar det till i mobilen, det är Mathias nära vän som är på husbilstur här på västkusten några dagar. Klart jag vill träffa Mathias vän. Som kände och minns Mathias.
Vi äter de söta jordgubbarna i köket, solen skiner in genom fönsterna och värmer oss. Snart hamnar samtalet hos Mathias. Pratar om och tänker på Mathias. Pratar om hans sista tid i livet. Om igen pratar vi om det vi inte kan förstå. Försöker hitta tecken på vad som var på gång, skulle vi gjort något mer, kunde någonting ha uppmärksammats. Saknaden är så intensiv hos oss båda.
Vi hade egentligen planer på att åka och hälsa på min häst, klappa, känna lukten och värmen.  Stanna en stund ute på landet och sitta på stengärdsgården. Dricka vårt kaffe och hugga in på matsäcken.
Vi fastnade i köket, timmar som försvann. Matsäcken fick vi äta inomhus.
Det blev ett varmt och nära samtal, mycket blev sagt.

Så tacksam jag är för besöket. Så tacksam över ett fint samtal som jag kommer att minnas, tänka tillbaka på och luta mig mot när skuldkänslorna blir för mörka.

Min dagliga hästtillsyn fixar jag senare på kvällen. Allt under kontroll.  Kvällen är ljus och ljum. På vägen hem stannar jag på kyrkogården, sätter mig ner vid Mathias grav. Tårarna rinner när jag berättar  om hans fina vän och hur mycket vi saknar honom. Hans närvaro i möten och hans omtanke.

Försöker få ordning på mina tankar så att jag ska förstå att jag ska leva resten av mitt liv utan Mathias. Att jag i framtiden ska göra allt , allt utan att Mathias är här.