I går började jag nosa på jobbet igen. Jag får börja med att jobba 25% några veckor, det är för att jag sakta ska få bekanta mig med små delar av de uppgifter jag ansvarade för i mitt förra liv. Det är en lång resa jag ska göra för att bygga ett nytt liv. Det finns ingen väg tillbaka, om det här på något ofattbart sätt ska gå, så är det en väg framåt som ska byggas.

Min vän och bästa kollega har ordnat så att jag får öppna locket och logga in på datorn hemifrån. Hon kommer med datorn och stannar kvar för att stötta. Att öppna locket och starta innebär något som jag inte tänkt på, där finns mitt gamla liv. Fredagen den 12 januari lämnade jag jobbet för att åka in till Göteborgs Universitets huvudbyggnad för att vara med på Lillebrors läkarexamen. Där och då skickade jag mail, med texten, vi tar det på måndag, jag kom aldrig på måndagen. Men mailen ligger kvar och jag faller handlöst, minnena av söndagen när poliserna knackar på dörren slår sig in i mig med en enorm kraft. Tankarna överfaller mig och det finns ingen flyktväg från den smärtan.

Jag vet att jag måste klara detta, men jag vet inte hur, hur ska jag hitta vägen.

Kollegor kommer till mitt hemmakontor och vi pratar om de små myrsteg som jag ska ta för att starta resan. Mina fantastiska kollegor, de har tänkt på hur de kan hjälpa mig, de har fått avsätta tid för att hjälpa mig, de vill hjälpa mig. Att känna denna värmen från dem och att bara veta att de finns lyfter mig en bit.  Men det är svårt att hålla koncentrationen, mitt hjärna är så trasig.

Jag är så trött och så sliten efter de här korta komma tillbaka passen. Det är inte arbetet som tär, det är saknaden efter Mathias och tankarna på mitt fortsatta liv utan honom. Döden som kraschade in i mitt liv.

Mathias, du som var stigfinnare åt så många andra, varför fann du inte stigen till livet?