Sommarmånader, sommar och dagar när allt ska kännas varmt, ljust och soligt. Inför sommaren finns förväntningar, i omgivningen bubblar det av planer, aktiviteter och projekt som kretsar kring ljusets tid. Hela luften andas förväntningar. Förväntningar finns visst även hos mig, jag kan drömma och fundera men mörka moln läggs över ljuset. Om Mathias hade varit här, hade livet på landet varit annorlunda, det vet alla som kände Mathias. Jag har så klart ingen aning om hur , men på ett annat sätt än vad som är nu hade det definitivt varit. Var Mathias än hade varit i sitt liv ,hade han delat med sig av sin humor, sitt smittande skratt och sin idérikedom. Han hade också delat med sig av sin fallenhet att provocera och utmana.
Som det sagts så många gånger om detta , det svåraste, att mista sitt barn och därmed också en förväntad framtid. Det var ju inte så här det skulle bli.

Min sommar innehåller många fina dagar och samvaro med lillebror och flickvän. Och många aktiviteter med storasyster och hennes familj. Men när vi är där, alla, nej , inte alla, det blir så tydligt, så uppenbart att Mathias inte kommer att vara med oss. Jag vet att han inte kommer. Den brutala påminnelsen om Mathias frånvaro, aldrigheten. Det är ingen påminnelse jag behöver , för jag vet redan. Trots det så slår aldrigheten så hårt, igen och igen. Jag sörjer Mathias. En förlamande känsla av saknad och smärta.

Varenda vrå på landet andas Mathias. Båtarna som skulle ”räddas”, ankare som prydnader finns utplacerade i berget, makrillmeten i källare. Jag vill bevara allt, men minnena är tunga. Tankarna snurrar, det är ett försiktigt trevande i det som är minnen, ibland undrar om jag levt i ett annat liv.

I den gamla ladan finns kajaken, förvarad på en hylla under taket. Mathias ville inte ta med den till huvudstaden. Nu undrar jag varför. Fastnar vid kajaken, fastnar i tanken- borde jag ha förstått någonting, Var det någonting viktigt han försökte förmedla. Min hand stryker över kajakens lack. Mathias var så stolt när den var färdig för sjösättning , eller snarare älvsättning. Premiärturen gjordes i Västerdalälven, tidig vår, när det ännu var kallt i vattnet. Han var ivrigt påhejad av vänner från folkhögskolan. Jag och Mathias gudmor råkade pricka in en helgen. Ett tillfälle när Mathias , 196 cm blev ännu längre, kändes som han kunde nå stjärnorna den dagen. Fylld av glädje och stolthet.
Glad och stolt var han när kajaken testades i storm på Gullmaren, han nästan flög över vågorna och paddlade med grönlands paddel som han gav et nytt namn, tändstickspaddel. Det var sommaren 2017, sex månader innan livet blev för svårt och det bara fanns en väg ut från det.
Jag stryker över kajaken , tänker att – en dag ska jag ta ut den i fjorden – inte nu, klumpen i halsen växer, tårarna, saknaden flödar. Smärtan intar varje cell, tillvaron blir näst intill outhärdlig.
En enorm skuld över att jag inte kunde vara där för Mathias. Min tragedi är en börda som är mindre än den olidliga plåga som Mathias bar på . Min tragedi är inte så stor som den psykiska smärta som gjorde att Mathias tog sitt liv. Jag har överlevt, det gjorde inte Mathias.
Jag försöker bli vän med sorgen , jag försöker jobba med mina skuldkänslor, jag försöker bli vän med tröttheten. Det är en kamp som inte syns.

Det var inte så här det skulle bli.

Men min kärlek till dig Mathias, kommer aldrig att dö ❤️❤️