Går en promenad på landet. Fälten har övergått i gulbrunt. Stararna samlas i flockar. Regnet har kommit. Berghällarna håller kvar solvärmen. Hösten är på väg. Första sommaren utan Mathias är snart över. Jag gråter, jag tappar tid och rum.  Jag är så trött, försöker minnas, minnet är borta. Svårt att sova. Kommer jag att orka? Allt är blekt och meningslöst.

Sommarveckorna på landet har för mig förflutit i sorgens tecken.

De lugna dagarna har jag försökt fylla med bak och läsning, det har blivit som en terapi. Baka för att försöka låta bli att tänka. Bröd och bullar har snabbt försvunnit ner i hungriga magar, så en utmärkt sysselsättning. På biblioteken har jag lycktas öka antalet besök betydligt, både med fysiska besök och nedladdning av emedia. Biblioteken har så mycket att erbjuda, och så mycket hjälp det går att få.  Ja, det björnbärens år också, så mycket björnbär på buskarna har jag aldrig upplevt. På kvällarna efter björnbärsdagarna har terapin bestått i att plocka bort både björnbärstaggar och fästingar. Alla gillar björnbär, så även Lillgossen. Mer, mer, mer, många bär får plats, det är också lite svårt att förstå hur det går till, vart finns platsen i den lilla magen.

Läsning under det stora kastanjeträdet när temperaturen varit runt 30. Tomas Sjödin har mycket sorg i sin livshistoria, två söner som dött i odiagnostiserad hjärnsjukdom. I hans böcker finns mycket klokskap som handlar om det livet som blev och den verklighet man måste förhålla sig till och att det inte går att fly. Det finns böcker som man vill läsa flera gånger, Sjödins böcker ingår i min omläsarlista.
Barbro Lindgren skriver om livet och döden. Hennes älskade lillebror dog när han var 20, i en olycka. Citat från Barbro ”När man skriver om människor omkring sig så finns de människorna kvar”. Det låter dem bli ihågkomna. Det blir ett sätt att ge de människorna ett fortsatt liv. Det ska jag lägga på minnet. Ett väldigt fint sätt.

Inte min Mathias, det sjunker inte in, även om jag skriver och pratar om vad som hänt, det går inte att förstå. Inte min Mathias.