Dagarna går, på något sätt händer det, timmar blir till timmar som blir till dagar.

I stallet där jag vistas en del, har ett nytt litet projekt startats. Det ska röjas en ny ridstig. Det finns möjligheter till det i en liten skogsdunge som ligger jämte stallet och hagarna. Nu blev det ett större projekt än vad jag visste om, men det blir mer om det en annan gång.
En stig ska det i alla fall bli, vi röjer. Det ska bestämmas vart stigen ska gå, det gäller att utnyttja hela den lilla skogen så vi får längsta möjliga sträckning. Både vi och hästarna trivs med att vara på stigar, det riktigt trivskänns i hästarna. Det röjs med röjsåg, småträd som står på eller nära den tilltänkta stigen sågas ner. Jag plockar bort alla kvistar och ris, sågar ner utstickande farliga grenar som kan göra oss eller hästarna illa.
Det är ett fysiskt tungt arbete som tar tid, det här med skogsarbete.
När jag går och röjer i skogen så snurrar tankarna och jag finner en viss likhet med mitt eget liv. Jag hamnade inte i en risig skog, men jag hamnade i ett kaos. Mitt liv kraschade när Mathias tog sitt liv. Hur ska jag finna en stig till mitt andra liv? Finna en framtid?
Jag lever i ett kaos, stigen framåt finns inte. Jag måste bestämma vart den ska gå. Söker efter den mjuka gräsytan, utan hinder, det går en bit. Sen kommer de risiga, vassa grenarna, de måste jag rensa bort. De fina träden ska vara kvar, de står stabilt och visar en bit på vägen. Sen tar det stopp, jag får backa långt och vila, vila för att orka söka efter en ny sträckning. Det är ett tungt arbete, jag blir så trött, det måste få ta tid. Ge mig tid att finna min stig.

I helgen blev det totalt stopp, helt oframkomligt , jag hamnade i ett mörkt tätt snår med vassa grenar som slog och rev, det hette Mors dag.

Mathias, det är så overkligt, det går inte att tänka på en framtid när du inte är här.
Min älskade Mathias.