Veckan som gått har varit händelserik på många sätt. Lillebror kom på blixtvisit till västkusten. Ett snabbt beslut att tillbringa några ledighetsdagar söderöver. De var fint att träffas. Vi passade också på att besöka en miljö där vi inte vistats nu för tiden. Vi gick till förskolan för att hämta lillgossen. Spännande för oss alla tror jag. Lillgossen är inte van vid att någon annan än mamma och pappa som hämtar. Lillebror och jag kände oss lite som nybörjare på…
Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Så många tankar jag har haft inför den här helgen, så mycket oro jag känt, så mycket vilsenhet. Så mycket vilsenhet i mitt liv. I mitt tidigare liv har jag på Allhelgonahelgen gått till kyrkogården för att tända ljus och minnas de som inte finns med oss längre. En stund bara för dem. Aldrig, aldrig hade jag kunnat tro att jag den här Allhelgonahelgen skulle gå dit för att tända ljus på mitt eget barns…
Varför? Jag tänker mycket. Jag förstod inte när det gick fel. Så många frågor som aldrig får något svar. Och jag saknar dig. Det är så tyst, det har varit tyst så länge nu. Jag sitter vid graven på alla helgons afton. Kan det verkligen ha hänt? Kanske kommer jag aldrig att förstå.
Så var det det här med utflykten som var planerad till söndagen. Men snön kom, så där helt utan förvarning. På söndagsmorgonen låg det ca 5- 10 cm snö där jag bor. Inget väder för utflykt med hästtransport och definitivt inte utan dubbdäck, så den utflykten blev inställd. I stället satte jag brodd på min fyrfota vän och vi gav oss ut i vinterlandskapet. Halt var det men med brodd på alla fyra så tog vi oss fram. Kändes som en…
Det jag kan göra är att stå ut. Jag måste klara att stå ut. Pressa fram ett lugn, så kaos inte slukar allt. Finna mening. Det finns ingen mening. Hålla mig sysselsatt. Sysselsatt så koas inte får greppet över lugnet. Måste acceptera döden, åtminstone på något sätt, så att jag kan stå ut. Vaknar och lyssnar, det blåser mycket, det viner i takpannorna, när jag kliver ut på trappan så är det snö i luften. Hösten blev till vinter. Åker till…
Jag har levt i 285 dagar sedan Mathias tog sitt liv. På något sätt går dagarna, jag stiger upp, sedan sätter jag den ena foten framför den andra och försöker med viss styrfart ta mig igenom dagen. De senaste dagarna har jag inte fått fart i styrfarten. Det tog stopp och jag rasade. Jag saknar Mathias på ett sätt som inte går att beskriva, smärtan och saknaden övergick i en känsla av panik som inte riktigt gick att reda ut , trasslade in mig…
En vacker dag idag. Det har varit några varma fina, stilla höstdagar. Det liksom doftar höst. Det doftar höstfärger. Mathias gillade sådana här dagar. När himmelen är klar och ljuset håller i lite längre på kvällen. Det var de mörka dagarna han ogillade. En dag som denna hade han säkert tillbringat nere i hamnen. Iklädd snickarbyxor, benlängden lite för kort. En doft av tjära sprider sig runt hans gestalt. Snickarbyxorna fick hänga på balkongen även om han själv inte alls hade…
Mathias är saknad av många. Jag är så rörd och tacksam över de bevis jag får att han har gjort intryck på människor han mött. Nu ska jag publicera ett alldeles speciellt bevis. Det är två av Mathias nära och fina vänner som har skrivit text och komponerat musik till en låt till Mathias. Det är Marit och Albin som skrev låten efter Mathias begravning. Under sommaren fick jag ta del av text och inspelning, nu delar jag låten här, godkänt…
Det är söndag. Det var det för 9 månader sedan också. Det var en söndag Mathias tog sitt liv. Livet innan den söndagen var ett hyfsat bra liv. Livet som var ett annat liv. Det som inte var bra var att Mathias var sjuk, han var inlagd på sjukhus för medicinering, men det skulle bli bättre. Han ville tillbaka till sitt liv som det var när det var bra, trodde jag. Jag trodde på det han sa, jag trodde på det läkare på sjukhuset sa, att…
En sådan här dag igen. Jag saknar Mathias. En sådan dag. Tänker , tänker. Tänker på Mathias, på hans lidande. Hur han kunde utstråla sådan värme och må så dåligt. Så ofattbart dåligt. Så är jag där igen, tänker på hur vi var i Göteborgs Universitets aula, den där kalla januarikvällen, den fredagen den 12 januari. Aulan var fylld av mammor och pappor till de läkarstudenter som ska ha sin avslutning. Stolt är jag förståss när lillebror får ta emot…