Den ofattbara stunden, när jag fick veta att det ofattbara hade hänt, den stunden blev lång. Hur är det bara möjligt att ta in någonting som så i grunden förändrar ens liv.
Nu har det gått 4 månader och stunden dröjer sig kvar.

För 4 månader så var det en dag när Lillebror gett sig av på resa mitt emellan examen och AT -tjänst. Storasyster med familj pustade ut efter examensfirandet. Det gjorde jag också, städade iordning efter firandet och ringde Mathias. Vi skulle planera mitt besök i veckan som kom. Han svarade inte, han svarade aldrig mer.

Jag möter nya dagar, många är lågdagar, jag längtar så ofattbart mycket efter Mathias. Denna längtan är så stark, en längtan som ger smärta i hela kroppen, det blir tungt att andas. Jag längtar så mycket och det är så svårt att förstå, aldrig mer.

14 maj , allt är ljust och fint. Allt grönt är så fyllt av kraft.
Mathias du var så fylld av kraft, hela din utstrålning var så fylld av kraft. Fixa och lösa problem. Läsa och lära. Pyssla och jobba med händerna.
Dina fina händer var så fyllda med kraft, de höll i rodret och styrde båten , de höll i paddeln och förde kajaken framåt, de slipade nya däcket på folkbåten, de monterade ihop Ikea möbler ( dessa odugliga möbler), de matade fåglarna, de lyfte både en och flera öl, de täljde kåsor och fixade stormkök.

Jag känner mig så svag, tänk att få hålla din hand igen.