Solen skiner och det är maj, för mig är det konstigt att dagarna kommer. Dagarna får gå och det blir till månader. Jag har svårt att vara med, tomheten är grå.
Var är tiden sedan Mathias dog, allt sveps in som i ett dis.  Att förlora ett barn, inga ord, det ekar tomt.
Jag är med i tiden, på något märkligt sätt är jag med. Nästan fyra månader har gått sedan Mathias korta liv tog slut. Jag står, jag andas, jag pratar.

Idag har jag fått tomatplantor, stora, fina tomatplantor. En vän kom med hemleverans. Så mycket omtanke det finns hos vänner. Odlingsgenen finns nog hos oss alla, den sitter djupt , att odla ger någonting tillbaka.
Andra vänner hör av sig för att lyssna. De lyssnar, det finns inte så mycket mer att göra än att lyssna, och de möter mig där jag är, de möter tomheten, sorgen och min utsatthet. Som det är.

Världen är tom utan Mathias, älskade Mathias.