Faller tillbaka ner igen, frågorna upprepar sig: Vad kunde jag gjort? Varför förstod jag inte? Vad skulle jag mer frågat? Varför? Varför?  Om jag bara hade ….. jag går om och om igen igenom mina tankar kring de dagar vi var tillsammans vid jul  och de telefonsamtal vi hade dina sista dagar i livet. Om jag bara hade frågat ….. jag kommer att få leva med mina frågor och funderingar, får lära mig att leva med dem, måste lära mig att leva med dem.
Min förtvivlan är så djup, hur kunde Mathias må så dåligt.
Pratar med min kloka vän som vill hjälpa i min sorg, hon tröstar ” Jag fastnar också i tankarna, vad jag kunde gjort mer.  Men, du sörjer Mathias så djupt och det beror på att du älskade honom så djupt. Därför gjorde du det som var allra viktigast, du älskade honom”.

Det blir en promenad till kyrkogården, det är som en ond dröm, jag ska gå till kyrkogården. Jag vill inte leva detta livet, jag vill packa matsäck, gå i skogen, med Mathias. Laga Mathias kläder som han av en händelse råkade fastna med i ngn taggtråd. Jag vill lägga min tid på en Mathias mitt i livet, inte på Mathias gravplats.
Här står jag och tittar på de havsblå violerna och på Mathias namn.

Mitt hjärta är mörkt, tårarna rinner nerför mina kinder, Mathias liv blev så kort.