Den tomhet som finns utan Mathias går ej att beskriva.  Inga Mathias planer, tomheten ekar.  Det är vid den här tiden vi brukar ta fram kalendrarna för att boka in tillsammansveckor på landet. Inget makrillfiske, inget plastbåtsbus med Mathias som kapten, aldrig mer.
Det är svårt att besöka landet, det är så mycket Mathias. Så mycket av det som finns där är Mathias, han lyckades vara där det händer, om det inte hände så såg han till att det hände.
Vi kommer att vara på landet, och huset kommer att fyllas av storasyster med familj, lillebror och vänner. Lillebror har redan bokat in några veckor för besök i hemlandet, så nog kommer det att finnas värme och gemenskap. Men saknaden finns i alla rum. Sommar är så förknippat med landet, båtar, bad och Mathias träbåtsrenovering.

För några veckor sedan hade jag kontakt med en av Mathias nära vänner. Tomheten finns hos honom också, nu när våren är här så blir saknaden så plågsamt påtagligt . Det var så ofta som de gjorde spontanutflykter när solen flödade, till nya platser eller till redan kända platser. Eller en osminkad snabbutflykt med folkbåten på fjärden, med några snabbt packade öl som färdkost. Det var nu de planerade för kajakturer, det gällde att få med både vattentäta påsar och kokkaffe. För mig som bara fått kajakturerna återberättade så känns det som det varit stunder fyllda av äventyr och glädje.

Mathias fina träkajak som han själv byggde finns på landet, det blir ett svårt möte.

Tomheten skrämmer mig, hur ska det bli?

Min son, som jag så innerligt älskar, är för alltid borta.